Den andliga kampen

Presentation/bilder

 

Föreläsning, Micael Nilsson, EFK´s nätveksträff för församlingsledare i Ryttargårdskyrkan, Linköping, den 13 oktober 2018.

 

Världsbilder

 

Fyra människor sitter omkring ett bord; en biolog, en konstnär, en butiksägare och ett barn. På bordet ligger ett äpple.

Biologen ser någonting han kan klassificera. Konstnären ser någonting han kan avbilda. Butiksägaren ser någonting han kan sälja. Och barnet ser någonting han kan äta.

Vad vi gör med saker beror på hur vi ser på dem, inte sant?

Inte minst är det sant om vår världsbild. Det sätt vi ser på världen avgör hur vi bedömer vad som är viktigt eller inte och kanske vad som är möjligt eller inte.

 

Tre människor sitter omkring ett bord; en ateist, en kvinna som tror på nyandlighet och en kristen. På borden står en jordglob. De ser på samma jord, men de ser den på olika sätt.

Ateisten ser en fysisk värld. Under upplysningstiden växte en ny världsbild fram där man började se på tillvaron som ett slutet universum. Forskare hävdade att jorden styrdes av naturlagar och att allt mer eller mindre går att förklara. Människan och hennes förnuft står i centrum. Ingen Gud bryter in i detta stängda universum. Under inträffar inte.

Kvinnan som tror på nyandligheten ser någonting annat. Hon ser ”Moder Jord”. För henne är hela tillvaron en obruten levande helhet som genomsyras av en energi som länkar oss samman med kosmos. Tyvärr har vår relation till vår egen helhet av kropp och själ gått sönder och måste därför nu repareras med hjälp av ett nytt tänkande och nya metoder. Den här kvinnan ser alltså en andlig värld. En andlig värld full av andliga guider som man kan komma i kontakt med och inbjuda i sitt liv genom att meditera, tömma sinnet och öppna det för denna andlighet.

Vad ser då du? Så här ber David, Ps 8: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom? …Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden!”

För mig som kristen är jorden Guds skapelse. Den vittnar om Gud och den behöver Gud. Den är utsatt för syndens erosion, och är därför helt enkelt inte längre vad den en gång var. Men det finns frälsning. Och Jesus är frälsaren. Genom honom ska Gud en dag omskapa himmel och jord.

Som kvinnan med nyandligheten tror jag på en andlig dimension där det finns änglar, och t.o.m., så vitt jag förstår av bibeltexterna, andliga maktstrukturer och hierarkier. Men Bibeln varnar mig för att öppna upp för allt detta. Den säger nämligen att all andlighet inte är god. Där finns änglar till vår hjälp. Men andlighet kan även vara bedräglig och förslavande. Det finns goda änglar och det finns onda änglar. Därför behöver jag vara nykter och vaksam och leva under Guds beskydd i min relation till andevärlden.

 

När vi nu ska fundera en stund över den andliga kampen är det denna världsbild, kartbild, vi utgår från. Den gör oss till dårar i den västerländska rationalismen och materialismens ögon. Men vi överklagar den, för det vi kallar för Upplysningen kallar Paulus i hög utsträckning för förmörkelsen, Ef 4:17-19: ”Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan.”

Men vi överklagar också den nyandliga världsbilden. Vi borde t.o.m. varna för den. Det gör nämligen vår Bibel, som varnar oss för att kasta oss aningslösa in i det andliga, 1 Joh 4:1: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.” Ja, i Bibeln finns det t.o.m. något som heter gåvan ”att skilja mellan andar”, 1 Kor 12.

 

Kyrkans krig

 

Här kommer ett utdrag från en av bibelns grundtexter om den andliga kampen, Ef 6:10-13: ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.”

 

Den kristna kyrkan ligger i krig mot den del av den andevärld som Bibeln beskriver som ond. Och inte verkar vi komma undan med att läsa detta som en slags liknelse över att livet är svårt och eländigt eller att vi alla har mycket att kämpa med. Nej, Jesus konfronterar en personlig ondska, onda andar, ett ont intellekt, och väver också in denna världsbild i sin undervisning.

 

Det här är inte så enkelt för oss. Även om vi har en kristen världsbild är vi nämligen inte opåverkade av 9, 12, 15… års skolgång. Vi är barndöpta i västerländsk skepticism. Att tala om andlighet tänjer redan på våra gränser. Men en ond andlighet, och t.o.m. en personlig ond andlighet… För en del blir det helt enkelt för mycket.

– Nej, ropade en av mina vänner i en samtalsgrupp. Det var svårt nog att tro på Gud. Det där med under gjorde nästan ont. Och nu… nu när vi kom till ett samtal om ondskan ropade han: - Nej! Jag kan inte tro på en gubbe med horn, bockklövar och svans. Vem av oss som nu trodde på en sådan gubbe förblev oklart för mig, men jag förstod förstås vad han menade. Han kunde inte tro på en personlig ondska.

 

Och vi som ändå tänker att vi väl får försöka att tro på det Jesus trodde på om vi nu ska säga att vi tror på Jesus ligger också vi oftast lågt i frågan och talar sällan om denna tro. Fast, då blir det förstås farligt på ett annat sätt.

 

Natten den 29 mars 2013 övade två ryska bombplan, och fyra jaktflygplan, en kärnvapenattack på Sverige. I vanliga fall skickar då svenska försvaret upp några jaktplan för att markera ”hit men inte längre”, eller ”vi ser er”. Men den här natten hände ingenting. I alla fall inte förrän Nato skickade upp två danska plan. De svenska gripenplanen stod kvar på marken. Varför? Jo, försvaret hade gett sina piloter ledigt. För… det var ju påsk. Kort sagt signalerade vi inte alls att ”vi ser er” utan att ”vi har ingen aning om att ni är här” eller ”inte hade vi väl kunnat tänka att fienden skulle slå till på en röd dag”.

 

Ibland tänker jag att kyrkan är sådan, d.v.s. aningslös och självupptagen, fast Petrus skriver, 1 Petr 5:8: ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.”

Jag gillar inte att bli så här alarmistisk. Det hjälper heller inte särskilt mycket. Slår predikanten för hårt blir församlingen bara nedslagen. Och det är ju rätt kontraproduktivt, inte sant? För det var ju inte för att vi skulle känna oss dåliga Petrus skrev detta, utan för att vi skulle vara nyktra och vakna, d.v.s. för att vår beredskap ska vara god och för att vi ska lyckas med vårt arbete att bygga Guds församling på jorden. Men, ändå, visst måste man väl få fundera över vår beredskap?

 

Andlig auktoritet

- vad är det?

 

Har du tänkt på den här berättelsen, Apg 19:13-16: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar!" Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?" Och mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla och misshandlade dem så svårt att de flydde ur huset, nakna och blodiga.”

 

Här finns åtta män. Sju av dem är söner till ”en viss Skevas”. Den åttonde är aldrig i bild, men hans skugga faller tungt över berättelsen. Den åttonde är nämligen Paulus. Han som vet hur man gör... så att… så att om man nu gör som Paulus… ja då får man väl samma resultat som han... eller?

För mig är detta en berättelse om predikanter som tar efter andra utan att förstå vad andlig auktoritet egentligen handlar om. Liksom det kan vara berättelsen om en kristenhet som i sin väckelselängtan importerar program och idéer från mer framgångsrika rörelse och tänker att bara vi gör som den församlingen så får vi framgång. Bara för att upptäcka att detta att vi lärde oss att göra som den eller den kyrkan, eller bete oss som den eller den predikanten inte alls gav oss andlig auktoritet. Det blev istället mest ett steg framåt och två tillbaka, och med tiden en rätt en slagen kristenhet på reträtt.

Kort sagt är detta en varningstext: Så här kan det gå för trendkänsliga predikanter som vet vad man säger och hur man uppträder, men saknar täckning i sitt inre liv med Gud. När det enda som verkligen ger auktoritet är att vi lyder Kristus, Jak 4:7: ”Böj er alltså under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er.”

Här är idén med detta. Den kyrka som är under Gud står över ondskan.

 

Fem andliga stridsfält

 

Detta är vårt utgångsläge. Men innan vi läser lite till om det, låt oss bara ta ett flygfoto över landskapet först. Låt mig nämna fem olika stridsfält där den utkämpas:

 

1. I våra egna liv

Där kunde vi ställa frågor som: Hur övervinner vi frestelser? Vad gör vi åt vårt högmod och med vår stolthet? Hur sköter vi våra familjer? Hur lever jag i förlåtelse? Hur övervinner jag modlöshet?

 

2. För det andra kan vi tala om den andliga kampen som en direktkonfrontation med onda makter i andra människors liv.

Jag ska inte gå in på det idag, men skulle gärna lyssna till den som har mer erfarenheter när det kommer till den formen av befrielsetjänst. För jag undrar ibland var den ska gå för att få hjälp som har demoniska problem i vår tid? Jag känner i alla fall inte många som arbetar med det. Kanske skräms vi av detta. Kanske skäms vi för detta? Men hur ska då den bundne bli fri?

 

3. Ett tredje stridsfält är hur den andliga kampen möter oss i världen, i krigen och orättvisorna, i flyktingströmmar och i förtrycket, 1 Joh 5:19: ”Vi vet… att hela världen är i den ondes våld.”

Vi befinner oss mitt i ett vansinneskrig. Vi kan se det i varje nyhetssändning. Världen är våldtagen. Den är i den ondes våld.

 

4. Det fjärde stridsfältet är faktiskt ett vi inte ska gå ut på, men ibland förvirrar oss ut på, Ef 6:12: ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.”

Det här betyder att det inte är människor som är våra fiender. När vi börjar strida mot människor befinner vi oss alltså på fel stridsfält och utkämpar fel strid. Och detta är satan så bra på. För att slippa strida mot oss får han oss att strida mot varandra. Vissa församlingar blir små inbördeskrig. Vi kämpar fel kamp mot fel fiende på fel stridsfält. Och där finns inget att vinna. Där är alla förlorare.

 

5. Det femte stridsfältet är så som vi möter kampen i kyrkan.

Detta är kampen mot oförsonlighet, splittring och stridigheter, mot inre sekularisering och mot villoläror. Det är kampen mot förföljelse och motstånd. Och det är "den goda kampen", d.v.s. den som handlar om den kamp vi måste ta som kyrka för att fullborda missionsbefallningen.

 

Tillbaks till utgångspunkten

 

Låt oss nu gå tillbaka till utgångspunkten igen. Paulus skriver till kyrkan i Efesos att vi har en kamp att utkämpa ”mot makterna… i himlarymderna”.

 

Det där med "himlarymderna" eller "himlen" är ett återkommande begrepp i Efesierbrevet. Som t.ex. här, Ef 1:3: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” Liksom här, Ef 2:6: ”Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus.”

 

Låt oss se till att vi kommer in från rätt håll i den här striden. Vi är inte här för att vinna den, för den är redan vunnen. Vi ska vinna människor, men den avgörande andliga striden har Jesus redan vunnit!

Jesus han har redan välsignat oss med Himlens alla välsignelser.

Jesus har redan satt oss med sig själv på tronplatsen i Himlen.

Det är alltså där denna strid nu pågår, och kommer att fortgå fram till dess Jesus en gång för alla gör slut på den. Men den handlar inte längre om vem som ska vinna. Det är fullbordat!

Det är därför Paulus skriver så här, och lyssna nu noga till vad han skriver, 2 Kor 2:11: ”Och när jag har förlåtit, om jag nu har haft något att förlåta, har jag gjort det för er skull och inför Kristus, för att inte Satan skulle få övertaget över oss. Vad han har för avsikter vet vi ju.”

Tycker du att jag förstår det här rätt? Utgångsläget i den andliga kampen är att Guds församling har övertaget. Men om vi blir oförsonliga har vi lämnat Försonaren, och då kan det hända att ondskan får övertaget. Men återigen, den kyrka som böjt sig för Jesus har övertaget. Den kyrka som är under Gud står över ondskan!

 

Jag stannar upp och drar några slutsatser, så här långt. Bibeln talar om en personlig ond makt, och t.o.m. om en maktstruktur. Denna ondska vill stjäla, slakta och förgöra, d.v.s. förstöra det vackra Gud gjort och gör. Framförallt vill den skilja människan från Gud.

 

Hur känner man igen en andlig attack?

 

Här är nästa fråga: Hur känner man igen en ”andlig attack”, d.v.s. en konfrontation med onda andar? Jag skriver ner några svar från min egen erfarenhet. Du kan komplettera med dina egna.

 

Först, saker som ibland verkar helt slumpartade, teknikstrul, en liten familjekonflikt, sådant som tar fokus och dränerar vår kraft kan ibland nästan slå ut oss på ett andligt plan.

Jag funderar ibland på begreppet ”flugornas Herre” och tänker att om inte satan kan hindra oss på annat sätt så sänder han en flugsvärm. Jordbrukaren vet hur mycket alla dessa flugor i ansiktet kan irritera och förstöra arbetet. Flugor, små eländes irritationsmoment.

Jag menar verkligen inte att du ska se onda andar bakom allt. Så tänker jag inte alls. Men ibland är sådana irritationsmoment ett effektivt sätt att få oss att börja ägna oss åt fel saker, och det är inte så dumt att ha det i åtanke.

 

För det andra, i intensiva skeden, där Guds rike har framgång kan vi förvänta oss en intensifiering i den andliga kampen. Ofta tar sig detta i uttryck av att det uppstår konflikter i församlingen, som t.ex. i Apg 6:1: ”Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen.”

Detta är så typiskt. Mitt i väckelsen kan människor bli oense om vem som ska stå först i en matkö!

 

En tredje notering: Den andliga kampen står ofta i vår tankevärld och påverkar vår sinnesstämning. Det ser rent av ut som en tanke detta att Jesus dog på en plats som hette ”Skallen”, och att en av detaljerna i den andliga vapenrustningen i Ef 6 är en hjälm, ”frälsningens hjälm”.

Jag skulle säga: Var särskilt uppmärksam på när modlösheten slår mot kyrkans ledarskap, Esra 4:4: ”Men folket i landet fick judarna att tappa modet och avskräckte dem från att bygga vidare.”

Modlöshet är förlamande. Detta visste tydligen Timoteus. Kanske var det modlöshet som fått nådegåvan i hans liv att slockna när Paulus måste skriva, 2 Tim 1:7: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.” Jag tror att modlöshet, djup och tung modlöshet, ofta är en indikation på en andlig attack, och behöver mötas och motas av att vi ber om den helige Ande över våra liv.

 

Jag tänker också att man kan fundera extra över situationer där man ständigt får agera brandkår. Man släcker en eld i ett hörn av kyrkan och genast börjar det brinna någon annan stans. Man löser en konflikt och genast uppstår en annan. Det är som att kaosmakter släppts loss och river sönder människors liv, och lamslår vårt utåtriktade arbete. Jag tror att sådana situationer ibland har en andlig dimension i sig. Kaos och disharmoni, som dessutom ofta krokar arm med stolthet och ibland maktmissbruk.

 

En sista notering handlar om alla rykten. Rykten, skvaller och missförstånd. Saker och ting som blir förvridna. Detta var ormens strategi för att få människan på fall. Först ”skulle Gud ha sagt” och sedan en förvridning av vad Gud sagt.

Eller som Paulus skriver till kyrkan i Thessalonike, 2 Thess 2:2: ”Låt er inte skrämmas av någon ande eller av något ord eller brev som påstås komma från oss och som säger att Herrens dag är här.”

Hör du? Det påstås att Paulus har sagt eller skrivit någonting. Och så har detta skapat fruktan och motsättningar i församlingen.

När det blir halt i kommunikationen. När orden glider. När sanningen blir relativ. Allt sådant får mig att tänka till lite extra. För visst är det ormens natur detta att alltid slingra sig.

 

Vad gör vi åt detta?

 

Så hur ska vi då hantera allt detta? Jag tänker att det är lite med demoner som med bakterier. Vi ser dem inte, men vi påverkas av dem. Man ska inte jaga bakterier. Det kallas hypokondri eller bacillskräck. Och jag tror verkligen att man kan drabbas av andlig hypokondri och börja jaga demoner överallt. Hur som helst, om du lever rent och klokt behöver du inte vara så rädd för baciller.

På samma sätt här. Om du lever rent och klokt, i Jesu närhet, har du ingenting att vara rädd för. Det står ingenstans att du ska vara rädd för den onda andligheten. Men det står att du ska vara medveten om den, d.v.s. vaken och nykter.

 

Oftast räcker det med att be om beskydd, att bekänna sin synd och att leva under Jesu herravälde. Det är så att säga din dagliga andliga hygien, lika självklar som tvålen och tandborsten.

 

”Men ibland kallar Gud oss till en tydligare `konfrontation´ i vårt sätt att be. Ett generellt råd är att i sådana lägen ägna mer tid åt att `binda´ fienden än att `angripa´ honom. Alltså: likt Jesus kan vi visserligen ibland behöva säga: `Gå din väg, Satan´ (se Matt 4:10), men för det mesta är det ännu mer naturligt att be: `Vi binder otro/förvirring/lögn (etc) i Jesu namn´.” (Olof Edsinger, SEA´s ledare, nyreformation.se)

 

I församlingsarbetet

 

Låt mig nu ställa fokus på dig som församlingsledare. Hur hanterar vi den andliga kampen i relation till kyrkan och i relation till kyrkans uppgift i den här världen?

 

Vårt huvudansvar är att fullborda missionsbefallningen, d.v.s. att gå ut i hela världen, göra alla folk till lärjungar och att lära människor att leva med och för Jesus. Det gör vi förstås genom att fortsätta att undervisa Guds ord, enkelt och oförfalskat, 2 Tim 4:2: ”predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning.”

 

Man skulle kunna säga att den första andliga striden i mänsklighetens historia stod just omkring Guds ord, ”Skulle Gud ha sagt?” När Jesus frestas i öknen står kampen återigen omkring vad Gud har sagt.

 

Jag tror verkligen att en sund och allsidig förkunnelse är andlig krigföring i sin mest grundläggande form. Det händer någonting i den andliga världen när Guds ord predikas. Dessutom tycker jag mycket om att bara läsa ut bibelstycken när jag upplever att det andliga trycket är påtagligt. Inte minst från Psaltaren som innehåller fantastiska proklamationer eller från Uppenbarelsebokens lovsånger och bekännelser.

 

Lyssna t.ex. till det här, det är ord riktade till Jesus och ord som sprakar av kraft, Upp 5:

 

"de sjöng en ny sång:

`Du är värdig att ta bokrullen

och bryta dess sigill,

för du har blivit slaktad,

och med ditt blod har du friköpt

människor åt Gud av alla stammar och språk

och länder och folk.

Du har gjort dem till ett kungarike

och till präster åt vår Gud,

och de ska regera på jorden.´

 

Och jag såg, och jag hörde rösten

av många änglar runt tronen

och varelserna och de äldste.

Deras antal var tiotusen gånger tiotusen

och tusen gånger tusen,

och de sade med stark röst:

 

`Lammet som blev slaktat

är värdigt att ta emot makten,

rikedomen, visheten, kraften,

äran, härligheten och lovsången!´

 

Och allt skapat i himlen och på jorden

och under jorden och på havet

och allt som finns i dem hörde jag säga:

 

`Honom som sitter på tronen,

honom och Lammet

tillhör lovsången och äran

och härligheten och makten

i evigheters evighet!´

 

Och de fyra varelserna sade: `Amen.´

Och de äldste föll ner och tillbad.

 

Guds ord är ett vapen!

Liksom bönen. Jesus får frågan varför lärjungarna misslyckats med att driva ut en ond ande och svarar, Mark 9:29: "Den sorten kan bara drivas ut med bön".

Det finns alltså sådant som bara kan förändras om vi börjar be. Det finns situationer som bara kan lösas genom bön. 

 

Trakter där ondskan trivs

 

Låt mig nu lyfta in ett regionalt perspektiv. I berättelsen om den besatte mannen i Gerasa säger andarna till Jesus, Mark 5:6-10: ”När han nu på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom och ropade högt: `Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!´ Jesus hade nämligen just sagt åt honom: `Far ut ur mannen, du orena ande!´ Nu frågade han: `Vad heter du?´ Mannen svarade: `Legion heter jag, för vi är många.´ Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten.”

Jag har många gånger förundrat mig över de onda andarnas begäran att Jesus inte skulle driva dem från trakten. Det tycks som att det finns trakter där ondskan trivs.

Kanske hade det med svinskötseln att göra. Vad var det för verksamhet? Svinen var ju orena djur. Vad betyder detta att ondskan ville vara kvar på platsen.

 

En gammal kommentator, Matthew Poole, svarar: - (Det betyder att) detta var en hednisk, oupplyst, förfallen plats, d.v.s. en sådan plats som djävulen har sina bästa marknader på och mest att säga till om. För som det sägs om Kristus att han inte kunde göra mycket på vissa ställen dit han kom på grund av all otro som fanns där så kan inte heller djävulen göra så mycket där det finns tro på evangeliet. Därför är det tydligt att djävulen inte kan spela sitt spel där det finns många kristna, på samma som han kan bland hedningar. Ondskan har mycket mindre makt på platser där Guds ord är känt och troget predikat än på ställen där Guds ord är okänt eller inte predikas frekvent och troget."

 

Jag tror att han har rätt. När Guds rike utbreder sig beskärs ondskans rörelseutrymme. Samtidigt som jag tänker att det är en skrämmande sak att det verkar finnas platser där ondska trivs.

På samma sätt som detta tydliggörs av svinskötseln i den här trakten kan det synliggöras i en stad som den jag själv arbetar i genom bilbränder, upplopp på gator och torg, mord och annan kriminalitet eller korruption i den politiska makten. Jag tänker att det vi ser i det fysiska väldigt ofta avspeglar, och har sin motsvarighet i, det som sker i den andliga världen.

 

Jag tror också att tillbedjan försvagar ondskan. Det är inte därför vi tillber, för då tillber vi inte alls. Vi tillber Jesus för att vi älskar honom. Men när vi gör det försvagas ondskan. Låt mig ge dig två exempel. Ett från Bibeln och ett från Egypten.

 

Först, 1 Sam 16:23. Saul plågades av en ond ande. Då spelade lovsångernas David på sin harpa och anden försvagades, ”När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.”

 

Det andra exemplet har jag funderat mycket över. Jag besökte ett kloster i Egypten tillsammans med ett antal pastorer. I klostret fanns ett andaktsrum. I andaktsrummet fanns en liten hage, nästan som en barnhage, med ett knähögt staket omkring. Vi undrade vad det användes till och fick ett märkligt svar. Det visade sig att den muslimska befolkningen inte så sällan tog människor som var bundna av onda andar till klostret för att munkarna skulle be för dem. – Då sätter vi dem här, sa vår guide. Vi sätter dem här mitt i bön och tillbedjan. Efter ett tag är anden så försvagad att det går ganska enkelt att visa bort den.

Jag hade just fått en fantastisk lektion i andlig närkamp och tänker att om vi tillber Jesus, skapar en atmosfär av bön och förkunnelse och syskonkärlek kommer många andar bli så försvagade att de helt enkelt inte klarar av att vara i närheten av den levande Jesus. Kom ihåg vad anden i Gerasa sa: ”Plåga mig inte!” Det är med andra ord plågsamt för onda andar att vara där Jesus är.

 

Byggd på försoningen av Försonaren

 

En sak till. En viktig del av den andliga kampen, som ligger på vårt ansvar som ledare i kyrkan, är att göra vad vi kan för att försoning ska få råda i Guds hus, Ef 4:26-27: ”Grips ni av vrede, synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle.”

Oförsonlighet och förbittring ger djävulen ett tillfälle, d.v.s. ett tillfälle att slå ut oss. Kyrkan är byggd på försoningen och av Försonaren. Oförsonligheten gör henne till något annat. Som ledare i Guds kyrka behöver vi vara väldigt vaksamma på detta.

 

Och när vi misslyckas och gemenskapen gått sönder finns en väg till nytt liv, utstakad i Jak 4:7-10, som vi måste gå före in på och visa väg till: ”Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så ska han fly från er. Närma er Gud, så ska han närma sig er. Rena era händer, ni syndare, och rena era hjärtan, ni splittrade. Klaga, sörj och gråt! Vänd ert skratt i sorg och er glädje i bedrövelse. Ödmjuka er inför Herren, så ska han upphöja er.”

 

Sist av allt. Jag tror att vi ska be om beskydd över våra församlingar, dagligen. Är du ledare i en kyrka så ska du be för den. Herrens bön fungerar som ett utmärkt mönster för vår bön för kyrkan. Be att Gud ska få vara både Fader och Herre i församlingen.

Be att Guds namn får bli förhärligat i kyrkan.

Be att Guds rike får komma och att Guds vilja ska ske.

Be om dagligt bröd och god ekonomi.

Be om en miljö av nåd och förlåtelse.

Be om beskydd.

Och Gud ska besvara din bön. För, Rom 8:

 

”om Gud är för oss,

vem kan då vara mot oss?

Vem kan anklaga Guds utvalda?

Gud frikänner, vem kan då fälla?

Kristus är den som har dött

och därtill den som har uppväckts

och sitter på Guds högra sida

och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek?

Nöd eller ångest,

förföljelse eller svält,

nakenhet, fara eller svärd?

Nej, över allt detta triumferar vi

genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv,

varken änglar eller andemakter,

varken något som finns eller något som kommer,

varken krafter i höjden eller krafter i djupet

eller något annat i skapelsen

skall kunna skilja oss från Guds kärlek

i Kristus Jesus, vår herre.”