Möt Paulus

Söndag den 28 oktober

Tabernaklet, Göteborg

 

Hur var det att upptäcka att Gud var någon annan än man trott?

Och... vad gör man sedan?

 

Den här veckan har jag stämt möte med aposteln Paulus. Det är få människor jag sett fram mot att få träffa mer än han. Även om jag nog kommer lite förskräckt till vårt samtal, för han är ju en rätt myndig man, får man säga. Framförallt har jag undrat över den här frågan: Hur var det att möta Gud och upptäcka att du haft fel; att Gud visade sig vara någon annan än du trott? Och som en självklar följdfråga: - Vad gör man sedan?

 

Vad hände med den starke och självsäkre Saul på vägen till Damaskus? Saul, eller Paulus, var fullständigt övertygad om ett antal saker:

Han var övertygad om att han visste vem Gud var och vad Gud ville.

Han var övertygad om att Jesus var en död bedragare.

Han var övertygad om att den kristna tron var en villolära.

Och han var övertygad om att han därför tjänade Gud när han förföljde kyrkan.

Fram till dess han är på väg till Damaskus för att förfölja den lilla kristna församling som var på väg att växa fram där, och fram till dess han en dag fick göra den enskilda upplevelse han minst av allt måste ha förväntat sig. Han får möta Jesus!

 

Vad händer då? Vad händer i hans liv den sekund han förstår att han haft fel? Vad händer när han förstår att han inte tjänat Gud utan vänt sig mot Gud? Vilken upplevelse! Och vilket arbete, detta att börja återuppbygga livet igen efter en inre jordbävning med magnitud 10 på Richterskapan, där allt gammalt självklart måste ha rasat sönder och samman i ett enda gudsmöte. I ett enda gudsmöte…. som förändrade en evighet.

 

Okej… spänn på dig kängorna för den här gången serveras kaffet ur en termos. Vi ska nämligen ut på vandring. För det är så det är med Paulus. Han gick väldigt långa sträckor, först i sin kamp mot kyrkan och sedan i sin kamp för den.

Här är berättelsen, Apg 9:1-19: ”Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. Saulus reste sig upp från marken, och när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack. I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber. I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen." Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn. Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull." Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt. Sedan åt han och fick nya krafter.”

 

Driven av hat

 

Här är Paulus historia. Han kom till Jerusalem för att få de religiösa ledarnas fullmakt att förfölja de kristna i Damaskus. Så här berättar han, Apg 26:9-11: ”Själv såg jag det som min plikt att göra allt för att bekämpa Jesu nasaréns namn, och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det. Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer.”

 

Den här gången handlade det alltså om Damaskus. En av världens äldsta städer, gammal redan på Paulus tid, där nu en kristen församling börjat växa fram. Damaskus ligger på en slätt nedanför berget Hermon. Det betyder att de kalla luftmassorna från berget och de varma från medelhavet ibland möts där och att stormar kan blåsa upp snabbt. Nu var en andlig storm på väg. Det hänger ett orosmoln över Damaskus.

 

Fågelvägen mellan Jerusalem och Damaskus är ungefär 22 mil. Vandringsvägen är längre. Idag kan vi flyga den på 30 minuter eller ta bilen dit på 3 timmar. Att vandra var en annan sak. Gick man snabbt tog det en vecka. Det betyder att Paulus hade tid på sig att tänka. Det är bra. Jag vandrar så mycket jag kan. För mig är vandringstid tid för eftertanke och andakt. Mannen som vandrar med bestämda steg mot Damaskus är dock inte särskilt andaktsfull. Han drivs av mordlust. Fast han tror att han går Guds ärende. Likt en nutida Isis soldat eller jihadist.

 

20 mil, steg för steg, så att dammet yr. Vilken bild av beslutsamhet. Vem är han denne man? Vi slår oss ned vid vägkanten. Det är dags för vår första kaffekopp. Jag vill veta något om vem han en gång var. Vad är bakgrunden till denna ilska?

Paulus kom från Tarsiss i Kilikien, en plats vid medelhavets kust i nuvarande Turkiet. Kilikien var ett lärdomssäte som kunde mäta sig med både Aten och Alexandria, ett center för vetenskap och konst.

Han var son till en mycket framstående judisk man. Vi förstår att han var en viktig man, eftersom han var romersk medborgare, vilket inte alla fick bli.

Det visade sig tidigt att Paulus var en begåvning. Han sänds för högre studier under rabbi Gamaliel i Jerusalem. Och Gamaliel var minsann inte vem som helst. Han är den enda judiska skriftlärde som innehaft titeln Rabbah, vilket är steget högre än Rabbi. ”I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga…”, skriver Paulus själv. Kanske betyder det att han t.o.m. var Gamaliels naturlige efterträdare.

 

Hur kan det gå så fel?

 

Han är en märkvärdig man Paulus, jude till födseln, romare till medborgarskapet, grek i fråga om filosofisk skolning och så småningom frälst av nåd. Och ändå, trots alla dessa förutsättningar, gick han vilse.

Hur kom det sig?

Måste han inte själv ha ställt sig den frågan tusen gånger. Hur kunde jag gå så fel? Paulus var ju Gamaliels lärjunge. Faktum är att vi har ett citat av honom i Bibeln. Om Paulus hade lyssnat till sin rabbin hade historien sett annorlunda ut? I sammanhanget är det Jesu lärjungar som står till svars. Kyrkans fiender vill att de ska dödas, Apg 5: ”Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud."

Men Paulus lyssnade inte. Istället tog han upp kampen, mot Gud.

 

Jag tackar Paulus för samtalet, packar ner termosen i min ryggsäck och går tyst vid hans sida en stund. För jag måste få tänka på detta. Hur kan det gå så fel? Hur kan det ske att kärleken blir hat, att tron blir hotfull och hängivenheten kall? Det är också här jag vill ta upp vårt samtal igen när vi kommer till nästa rastplats: Varför kom du så fel Paulus?

Jag förstår att han själv har tänkt på detta, för han har genast ett svar, ett enda ord, ”stoltheten”. - Vår stolthet, vårt högmod och vår självgodhet kan få oss att gå vilse. Det här är direkt citat från vårt samtal, Fil 3, NLB ”om det räckte med att lita till vem man är, och till vad man gör, då skulle jag själv ligga mycket bra till, för om någon kan skryta över sådant så är det jag. Jag blev omskuren när jag var åtta dagar gammal, jag tillhör Israels folk och Benjamins stam. Jag är en äkta jude, född av judiska föräldrar, och jag gjorde allt för att följa Moses lag, som en äkta farisé. Ja, jag gick så långt i min fanatism att jag förföljde alla troende. När det gällde att hålla lagens alla bud, var jag felfri i människors ögon. Men allt detta, som jag en gång tyckte var så viktigt, anser jag nu vara helt värdelöst, på grund av det som Kristus har gjort för oss. Ja, allt annat är värdelöst, när man jämför det med den oändliga rikedom det är att få känna Jesus Kristus, min Herre. För hans skull har jag kastat bort allt detta som värdelöst skräp, så att jag får uppleva värdet av att tillhöra Kristus och leva i gemenskap med honom. Jag försöker inte längre bli skuldfri inför Gud genom att följa hela Moses lag, utan litar på att min tro på Kristus räddar mig, eftersom Gud låter den som tror bli skuldfri inför honom. Det enda jag vill nu är att lära känna Kristus och få uppleva den mäktiga kraft som uppväckte honom från de döda. Ja, jag är villig att lida för hans skull och till och med dö på samma sätt som han.”

 

Och ändå, fast Paulus vände all sin kraft mot Jesus var han inte opåverkad av Jesus. Inte alls. Det är svårt att tänka sig att en ledande farisé som han inte hade mött eller lyssnat till Jesus under tiden i Jerusalem. Och vi vet ju alltför väl att han mött hans lärjungar. När den första kristna martyren Stefanos dör vet vi ju att Paulus medverkade i det och att han tyckte att det var bra, Apg 7: ”Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: `Herre Jesus, ta emot min ande.´ Han föll på knä och ropade högt: `Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.´ Med de orden dog han.” 

 

När Jesus lägger sig i

 

Det gnagde i Paulus. Han fick inte ihop det. Han hatade Jesu lärjungar, men de svarade med kärlek. Han förbannade, men de välsignade. Det tog sakta knäcken på honom. Varför var han, som ju hade rätt, så full av ilska, men dessa kristna så fulla av glädje?

 

Någonting händer på vägen till Damaskus. Paulus har ännu inte sett Jesus, men det är ingen tvekan om att han redan hör hans röst djupt, djupt inom sig. Längre fram ska Paulus tala om sin omvändelse som att han var ett ofullgånget foster. D.v.s. Paulus väg till tro var inte den naturliga vägen. Den blev våldsammare än de flesta av oss upplevt. Han är inte riktigt färdig än. Hans frälsning blir som ett akut kejsarsnitt för att rädda barnet. Men visst säger han med detta att någonting redan växte i hans inre. Jägaren höll långsamt på att bli den jagade.

 

Så står han där Jesus, mitt på vägen, ja t.o.m. i vägen… Han kastar sig fram som en stråtrövare, så våldsamt att jag börjar undra över det där med människans fria vilja, för vad hade han för val Paulus när han kastas till marken av Gud. Så här berättar han själv vad han upplever, Apg 22: ”Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer… Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra. Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus.”

 

- Jag hörde en röst. Vad var det för röst? Det var rösten av honom som sade varde ljus så att det blev ljus. Det var rösten som ropade på Adam på syndafallets dag. Det var rösten som talat till Moses ur den brinnande busken. Det var rösten som ropat ut den döde Lasaros från graven. Framförallt var det rösten som ropat från korset: ”Det är fullbordat!”

 

- Jag hörde en röst. Har du hört den?

 

Ps 29: ”Herrens röst är mäktig, Herrens röst är majestätisk. Herrens röst knäcker cedrar, Herren knäcker Libanons cedrar. Han får dem att hoppa som kalvar, Libanon och Sirjon som unga vildoxar. Herrens röst klyver luften med flammande eld, Herrens röst får öknen att bäva, Herren får Kadesh öken att bäva. Herrens röst får hindar att föda och rycker bort skogarnas kläder. Allt i hans tempel förkunnar hans ära.” Guds röst, som knäcker cedrar knäckte en stolt man på en sekund. Och Paulus som tänkt att han skulle anlända till Damaskus med makt och myndighet fick ledas in genom portarna som en hjälplös stackare.

 

När superman kraschar

 

En del av oss minns Muhammad Ali. Den arge boxaren som ropade: - Jag är stört, bäst och vackrast in i min TV när jag var liten. Vid ett tillfälle skulle han flyga någonstans. När planet ska lyfta tänds en lampa som signalerar att du ska sätta på dig säkerhetsbältet. När flygvärdinnan gjorde sista kontrollen innan lyftning ser hon att Muhammad Ali inte satt på sig sitt säkerhetsbälte, varför hon ber honom att göra det. Han vägrar, med motivationen: - Jag är superman. Och superman behöver inget säkerhetsbälte. Hon finner sig imponerande snabbt och svarar: - Nej, men superman behöver inget flygplan heller, så var god och sätt på dig säkerhetsbältet.

 

Nu kommer Paulus ner på marken. Han är inte stålmannen. Han är en stackare som måste ledas in i staden. Och han måste försöka förbli anonym för att inte bli sedd av de andra judiska ledarna när han nu istället får söka upp dem han kommit för att förfölja för att ödmjukt be om deras beskydd.

 

Varför gjorde Gud honom blind? Gud kanske gör Paulus blind för att han ska betrakta sina inre bilder, minnesbilder av hur han förföljt människor. Kanske ser han Stefanos framför sig, hur han dör, hur han ber, för honom! I mörkret och ensamheten får Paulus tid med Gud och med frågan hur han kunnat gå så fel.

Det går tre dagar. Tre dagar i bön och omvändelse innan Gud sänder en man som heter Ananias som kan hjälpa honom att få frid med Gud.

 

Jag tar en tretår med Paulus vid sidan av Damaskusvägen, innan jag tar avsked och vi går skilda vägar. Tre saker dröjer sig kvar hos mig.

 

Först: 1. Det finns inga omöjliga fall för Jesus

Kanske är ibland den vi tror stå längst bort från honom den som faktiskt är närmast.

 

2. Stolthet är en farlig sak

Den tar oss bort från Gud, även om vi tror att vi tjänar Gud. Den tro som hamnar i hat och självförhärligande istället för i kärlek och ödmjukhet är en väg bort från Gud, vad vi än sedan kallar den.

 

3. Min Jesus är väldigt stark

Och han ger aldrig upp. Han för redan samtal med många, som ännu inte sett honom.

 

Jag tror att vi ska be om att få vara som Judas, som öppnade sitt hem och som Ananias som öppnade Paulus ögon för vad han varit med om, eller VEM han varit med om, när de kommer, och kommer som de är, som mött vår Jesus, livs levande. 

 

Micael Nilsson

Möt Marta och Maria

Söndag den 7 oktober 2018

Tabernaklet, Göteborg

 

När Gud får säga det själv

 

Den här hösten stämmer vi ett antal möten med olika människor i vår Bibel. För det är ju så Gud väljer att presentera sig, inte genom att ge oss en bok som liknar en lärobok i systematisk teologi, där allt avhandlas i tur och ordning. Nej, Gud ger oss istället en bok som är full av berättelser om människors liv och om deras möten med Gud. Det är genom dessa möten vi lär känna Gud. Det är där, mitt i livs levande liv, Gud väljer att bli synlig för oss.

 

Jag tycker att det är intressant. Som att det inte är vid ett skrivbord du lär känna Gud, eller bara i ett studium av texter och läror på ett teoretiskt plan. Nej, framförallt lär du känna Gud genom att leva med Gud. Så som evangelisten Johannes ju också skriver i inledningen till sitt evangelium, Joh 1:14: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning.”

 

Vi såg honom (!), skriver Johannes. ”Ordet” som ”blev kött” är ett filosofiskt sätt att säga Jesus på. Avkodat skriver Johannes att Jesus fanns hos Gud innan jordens skapelse, eftersom Jesus själv var Gud.

Vi hade alla gått bort från Gud. Vi ”kände honom inte”, fortsätter Johannes. Vi kanske anade Gud och längtade efter Gud, men vi kände honom inte.

Världens alla religioner brottas med frågan: Hur kan vi lära känna Gud eller det gudomliga? Hur kan vi komma till Gud? Evangeliet svarar att vi inte kan det. För vi känner inte Gud. Och så långt är det rätt hopplöst alltihop. För vi har alls ingen hållhake på Gud. Gud kunde verkligen ha lämnat oss så som vi en gång lämnade Gud. Bibeln säger att vi lämnade Gud för att vi ingen Gud ville ha.

Vi ville inte ha en Gud. Vi ville själva vara gudar.

Och Gud kunde förstås då ha sagt: Okej. Lycka till!

Gud kunde ha låtit oss förvandla den här världen till ett helvete, bestående av människor som alla var övertygade om att de och ingen annan var Gud och att alla andra borde lyda och tillbe dem. Men det gör inte Gud. Och skälet är alltså inte att vi hade en hållhake på Gud, utan Guds kärlek, Joh 3:16: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

 

Bibelns Gud är en god fader som inte kan glömma sina barn och som därför söker upp oss. Johannes igen, ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet… Och han var full av nåd och sanning.”

 

Vi har sett Gud, skriver Johannes, som nu snart ska beskriva en massa människors möte med Jesus. För det var där, i alla dessa möten, de såg Gud. Vi såg Gud. Och Gud gick på en bröllopsfest där vinet tog slut. Och Gud brydde sig om det. En annan gång knackade Gud på riksdagsmannen Nikodemus dörr, en sen kväll. Och Gud stod där länge i dörröppningen och talade med Nikodemus om vad andligt liv är. En tredje gång blev Gud törstig och satte sig på en brunnskant i den lilla staden Sykar. Där fanns en ensam och kanske föraktad kvinna. Hon levde nämligen med en massa män. Men Gud föraktade inte henne, utan hjälpte henne istället att finna frid. Sådan är Gud, skriver Johannes. Gud är full av nåd och sanning. Och därför är det så intressant att återvända till alla dessa berättelser där vi ser vem Gud är.

 

Kalabaliken i Betania

 

Dagens text är minst sagt dramatisk. Här är sammanhanget. Lasarus har blivit sjuk. Hans systrar Marta och Maria sänder då bud till Jesus, som är deras vän. Men när Jesus får budet väljer han först att stanna kvar två dagar där han är. Johannes skriver: ”Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han ändå två dagar där han var.” I ett samtal med lärjungarna säger han senare: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där." Hur ska vi förstå det här? Hur kan Jesus vara glad för att Lasarus hunnit dö? Och när han nu till slut ändå kommer fram till Marta och Maria i Betania har Lasarus varit död i hela fyra dagar. Och då… då händer det här, Joh 11:20-44: ”När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror ska uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han ska uppstå, vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre. Jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." När hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Jesus hade inte gått in i byn än, utan var kvar på platsen där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne såg att hon reste sig hastigt och gick ut. Då följde de efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till platsen där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne grät, blev han djupt rörd och skakad i sin ande och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Jesus grät. Då sade judarna: "Se hur han älskade honom!" Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasarus inte dog?" Jesus blev åter djupt rörd i sitt inre och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Ta bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan. Det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?" Då tog de bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Far, jag prisar dig för att du hör mig. Jag vet att du alltid hör mig, men jag säger det för folket som står här, för att de ska tro att du har sänt mig." När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Gör honom fri och låt honom gå."

 

(Hade du velat vara med den här dagen?)

 

När sorgen skymmer sikten

 

Marta och Maria förlorade sin bror. I sorgen är det ibland svårt att klara av att avlägga stora bekännelser. Även om Gud är nära klarar vi kanske inte av att se det. Så vad gör man när sorgen skymmer sikten? Och vad gör man när man ber och ber utan att man tycker att man ser något svar på alla dessa böner? Här, i den här berättelsen, ser det ut som om Jesus kommer för sent. Kan det verkligen vara så? Kan Gud komma för sent?

Jag häller upp min kaffekopp och sätter mig till rätta, för det här samtalet har jag sett fram mot. Vad har de att säga om allt detta, Marta och Maria?

 

Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga ungefär så här: - När prövningen kom slog den omkull mig. Jag bad men tyckte inte att jag fick något svar. Jag ropade till Gud men kunde inte se att någonting förändrades. Jag var inte ens säker på att det fanns någon Gud som kunde svara mig längre. Men sakta kom tron till vila igen. Det tog lång tid innan jag kunde se igen att Gud fanns - och fanns hos mig. För det händer att sorgen skymmer sikten.

 

Ibland är det den stora sorgen; sorgen över att världen ser ut som den gör; sorgen över orättvisor och mänskligt lidande. Ibland är det detta som skymmer sikten. Om det finns en god Gud varför är då världen så ond? undrar vi.

 

Andra gånger är det den personliga sorgen. En älskad dör, vi drabbas av sjukdom och besvikelser. Om Gud är god varför gör det då så ont? frågar vi.

 

Martas och Marias historia handlar om sorg, men också om Guds närvaro mitt i allt. Jag tänkte att jag först ska stanna inför Marta och Marias sorg, för att försöka visa vad den gör med deras tro, för att sedan visa dig vad Jesus gör för att hjälpa dem, och sist av allt föreslå några saker vi kan lära av detta.

 

1. Marta och Marias sorg

 

Lasarus är sjuk. Marta och Maria sänder bud till Jesus. De har förtroende för Jesus. De tror att han kan hjälpa. Jag gissar att du har gjort detsamma någon gång, för på ett sätt är ju våra böner just detta. Att be Gud om hjälp i nöden är att sända bud till Jesus. Men Jesus tar tid på sig. Det första han gör är att stanna kvar två dagar där han är. Jesus tar en annan väg. Jesus har en annan plan. Lasarus hinner dö. Och det ser verkligen ut som om Jesus kommer för sent. När han till slut ändå dyker upp får han möta många och starka känslor.

Först från Marta. Martas ord blir en förunderlig blandning av glädje och sorg, tro och tvivel, kärlek och vrede: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Vad säger hon… egentligen? Kanske: – Jesus, du kommer för sent! Var var du när vi behövde dig som mest? Fundera en stund. Är detta en trosbekännelse eller en anklagelse? Det är inte så lätt att veta. Men det är ärligt, och uppriktighet är det enda Gud begär av oss. David säger till Gud i Ps 51:6: ”Du… älskar ett uppriktigt hjärta”. Uppriktighet är en av grundstenarna för meningsfulla relationer.

Om du känner dig osäker, kanske i beroendeställning inför en oförstående chef kommer du förmodligen snart att börja säga sådant som du tror att han eller hon vill höra istället för att säga vad du vill säga. Den relationen är inte uppriktig eller trygg. Du kommer alltså inte att trivas i den. Den blir meningslös.

Så är det också med vår gudsrelation. Om du bara säger fromma saker till Gud, som du tror att Gud vill höra, kommer du faktiskt att sakta glida bort från Gud.

 

Marta var uppriktig. Hon ville nämligen inte ha en låtsasrelation med Jesus.

 

Att vara obekväm med Jesus

 

Någon sa: - Tecknet på att din gudsrelation är på riktigt är att Jesus ibland får bli obekväm med dig. Det tror jag är sant. Men jag skulle också vilja lägga till detta. Ett annat tecken på att din gudsrelation är på riktigt är att du också vågar bli obekväm med Jesus, d.v.s. vara bottenärlig. För när sorgen skymmer sikten är det första viktiga steget för dig att säga som du känner till Gud.

Jesus svarar Marta att Lasarus ska uppstå.

Hon säger att hon tror det.

Marta tror att Lasarus ska uppstå den dag Gud uppväcker alla som dött i tron.

Då svarar Jesus, Joh 11:25-26: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?"

 

Vid Jesu fötter

 

Så blir det Marias tur. När Maria möter Jesus kastar hon sig ner vid hans fötter. Har du någon gång tänkt på det här? Maria möter Jesus med exakt samma ord som Marta: - Om du hade varit här… Det låter som om de talat med varandra på det sättet. Kanske hade de sagt det om och om igen i sin sorg: - Om bara Jesus hade varit här… De inte bara tvivlade. De var förtvivlade. För vad gör man med en Frälsare som inte tycks vara närvarande? När Jesus ser att hon gråter faller han också i gråt.

 

Så var det alltså för Marta och Maria. Detta var deras trosbekännelse: - Jesus vi tror på att du hade kunnat göra ett under för fyra dagar sedan. Och vi tror på din makt att uppväcka Lasarus på den yttersta dagen. Det är starka bekännelser. Men något saknas. De trodde på Guds makt igår och i morgon, men klarade inte av att ta in sin tro i nuet, för när sorgen skymmer sikten blir det svåra för oss att ta in Guds makt och närvaro just nu och just här.

 

2. Vad gör Jesus?

 

Han dröjer kvar i två dagar. Det är tydligt att han ser på situationen på ett annat sätt än Marta och Maria.

Har du känt det så någon gång? Du ber, du sänder bud till Jesus. Men han dröjer. Varför? Jo, för att Jesus hade en annan planering.

Han botade ofta människor direkt, som svar på bön. Men den här gången dröjer han. Han är nämligen i färd med att planera ett ännu större under.

Visst kunde Jesus genast ha svarat på deras bön, som när den där officeren sände efter honom och Jesus lovade komma, men officeren sa att det skulle räcka med att Jesus sände sitt ord. Då gjorde Jesus det och genast blev officerens sjuke tjänare frisk. Det kunde Jesus ha gjort nu också. Men nu ville Jesus ge oss någonting mer, nämligen en demonstration av sin makt över döden. Det kunde förstås inte Marta och Maria förstå, men alla vi som läst dessa ord om att Jesus är uppståndelsen och livet och löftet om att vi ska leva med honom även om vi dör… Alla vi som läst dessa ord i vår sorg eller i vår oro inför vår egen dödlighet, vi är så tacksamma för att Jesus gjorde detta på sitt sätt.

 

Slutsats: Om Gud dröjer är det inte

för att Gud inte står för sin löften

eller bryr sig om oss,

utan för att Gud har ett annat sätt

att svara oss på

än vi kanske tänkt oss.

Kanske planerar Jesus

t.o.m. ett större under!

 

En sak till. När Marta kommer till Jesus och vill ha svar på sina frågor så svarar Jesus på hennes frågor genom att ge henne lite god teologi: – Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig ska leva om han än dör. Så kommer Maria. Hon säger exakt samma sak till Jesus. Men bakom hennes ord finns ett annat behov. Deras hållning är olika inför sorgen. Marta står rakt och ser Jesus i ögonen. Hon vill ha svar på sina frågor. Och Jesus möter det i hennes liv. Men Maria ställer sin fråga med en annan hållning. Hon har böjt sina knän. Hon ligger vid Jesu fötter. Hon gråter. Hon vill inte i första hand ha svar. Hon behöver tröst. Hur möter då Jesus henne? Han gråter med henne.

Är det inte intressant att det bakom samma ord kan gömma sig helt olika behov? En behöver svar. En annan behöver någon att gråta med.

 

3. Vad kan detta betyda för oss?

 

Först: Gud har sin egen tidsplanering. När vi ber om direkta ingrepp kan det ibland hända att Jesus dröjer och tar en annan väg. Vi kanske aldrig kommer att förstå varför, men så har vi inte heller, som han, hela bilden. Det är en svår men viktig lektion i trons skola att lära sig att vila i tron på att Gud vet bäst, också när vi inte förstår Guds vägar.

 

För det andra: Jesus demonstrerar sin makt över döden. Varför är det viktigt? Jo, för att vi alla ska dö. Och för att vi alla ibland måste sörja nära och kära. Det är därför Jesus ordnar med denna maktdemonstration. En gång ropade han ut Lasarus från graven. En dag ska han ropa ditt namn.

 

För det tredje lär vi oss: Säg som du känner till Gud. När sorgen skymmer sikten får du ha dina skymningssamtal med Gud. Det du känner, och säger, kommer inte att chockera honom. Gud har hört allt redan.

 

Sist av allt: Gud kommer ibland att svara på olika sätt på en och samma fråga, p.g.a. att vi som ställer frågan har olika behov.

Ibland är du som Marta. Prövningen gör dig förvirrad. Då behöver du kanske ett samtal, eller kanske ett bibelstudium där du får reda ut ett och annat.

Andra gånger är du som Maria. Du behöver tröst. Du klarar inte goda råd och orkar inte med en massa ord. Det största bönesvar Gud skulle kunna ge dig är någon att gråta med.

 

När sorgen skärper blicken

 

Ibland skymmer sorgen sikten. Jag har mött dem som sagt: - Prövningen och sorgen gjorde att jag inte såg Gud. Men jag skulle lika gärna kunna hålla en predikan över ämnet: När sorgen skärper blicken, för jag har också mött dem som sagt: - I sorgen mötte jag Gud på nytt och förstod något om hans trofasthet jag aldrig förstått förr. I Bibeln ber Job en sådan bön, Job 42:5: ”Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.”

 

Så, vad ska du göra,

när sorgen skymmer sikten?

Måste inte slutsatsen bli:

Berätta för Gud hur du har det.

Ta emot nya tankar.

Gråt en stund med Jesus.

Och försök vila.

Även om Gud dröjer.

 

Med tiden kanske att du upptäcker att sorgen faktiskt skärpt blicken och att du t.o.m. kan be Jobs bön: ”Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.” Eller med Johannes ord :”vi såg hans härlighet… Och han var full av nåd och sanning.”

 

Micael Nilsson

 

Ibland är det först i skuggorna vi ser klart.

Möt Timoteus

Söndag den 30 september

Tabernaklet, Göteborg

 

Ta facklan över mållinjen

 

I de gamla olympiska spelen fanns en särskild gren. Varje löpare bar en fackla. Grenen gick ut på att inte bara komma först i mål, utan att komma först i mål med en brinnande fackla. Det kristna livet handlar om något liknande. Det handlar om att bevara elden hela vägen och hela livet. Paulus uppmanar de troende i Rom: ”Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.” (Rom 12:11)

 

Detta är säkert också vad vi alla önskar. Vi har det i själva språket. - Han är en eldsjäl, säger vi. Eller: - Hon är en brinnande kristen. De har en sådan glöd. Allt detta är erkännanden. Allt detta står för någonting vi längtar efter. Motsatsen står däremot för något tragiskt: Att vara utbränd. Att ha slocknat. Att ha förlorat gnistan.

 

Eftersom jag vag vill veta mer om detta har sökt upp en man från min Bibel för att ta ett samtal med honom över en god kopp kaffe. Hans namn är Timoteus. Det är ett vackert namn. Det betyder ordagrant ”den som hedrar Gud”. Och man kan verkligen säga att Timoteus levde sitt namn. Han gav sitt liv till Gud för att leva för hans ära.

Timoteus pappa var grek och hans mor judinna. Vi vet att både hans mamma Eunice och hans mormor Lois var gudfruktiga kvinnor som läste Bibeln med honom när han var liten. Med Paulus kom han i kontakt under Paulus första missionsresa då han besökte Timoteus hemstad Lystra, som ligger i nuvarande Turkiet.

När Paulus kommer tillbaka till Lystra på sin andra missionsresa blir Timoteus hans följeslagare. Trots att han var en ung man, förmodligen ännu i tonåren, var han djupt respekterad av de troende i församlingen på platsen.

 

Timoteus var viktig för den första kristna kyrkan, och har faktiskt genom sin påverkan på den också påverkat oss som följer Jesus idag. För aposteln Paulus var han så viktig att Paulus såg honom som sin andlige son. Paulus skriver två av sina brev till Timoteus. När man läser dessa brev kan man snart spåra en viss skörhet hos honom. Timoteus hade hälsoproblem, åtminstone hade han problem med sin mage. Och i 2 Tim 1:6-7 läser vi: ”Därför påminner jag dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.”

 

Vi får försöka förstå vem Timoteus är genom att sätta samman några få skärvor av information. Han är på ett sätt en klippa, en ung man många litade på, med styrka nog att dö som martyr för Kristus. Men han var också en kämpande kille, som fick kämpa med kroppen och hälsan och tydligen alltså även med modlösheten.

Är inte det intressant? Gud använder vanliga människor! Gud använder sådana människor som liknar oss, som ibland är starka och ibland är svaga, som ibland ger andra mod men som andra gånger får ta våra tuffa fighter med vår egen modlöshet. Är inte det… uppmuntrande?

Men någonstans mitt i allt verkar det som att Timoteus slocknade. Hans fackla slocknade. Hans nådegåva falnade. Hans glädje tynade bort. Jag häller upp en kopp kaffe, sätter mig till rätta, beredd att ställa mina frågor och att lyssna till Timoteus. För det är så mycket jag undrar över. Som:

Varför slocknar vi ibland?

Hur vet vi att vi har slocknat?

Och, framförallt, hur kan man börja brinna igen?

 

Det som släcker

 

Först: varför slocknar vi ibland? Ska vi börja med att inse en sak. Vi tenderar alla att slockna. Det är svårt att hålla sig brinnande ett helt långt liv. Många är de som minns brinnande, glödande, t.o.m. lågande perioder i sina liv, ofta i ungdomstiden. Man minns tider då man älskade hett, protesterade tydligt och brann av engagemang. Men det var förstås en sak att brinna när man var 14 och 15, men något annat att brinna när man blev 40 eller 50 och när livet blivit så mycket mer komplicerat än man trott att det skulle bli och när svaren inte alls längre är så självklara.

Inte kan det väl vara så tragiskt att den stora elden, det passionerade livet, bara hör ungdomen till? Paulus talar ju om att hålla sig brinnande, d.v.s. att ta elden i mål.

 

Varför slocknar eld? När man får lära sig hur man ska släcka en eldsvåda får man lära sig tre angreppssätt. Man kan:

1) Kväva elden, t.ex. genom att använda en brandfilt.

2) Kyla ner elden, genom att använda vatten, och man kan

3) Svälta ut elden, genom att ta så mycket man kan som är brännbart från elden.

De där riktlinjerna är intressanta. De fungerar bra som förklaringsmodell på varför elden också slocknar i våra liv ibland. Låt oss tänka på detta nu.

 

Det som kväver

 

Först, det finns sådant som kväver din eld Vad kan det handla om? Det skulle t.ex. kunna handla om livets många bekymmer, om stora besvikelser, om problematiska relationer eller om elaka människor. Jag tänker ibland på den lilla flickan som bad så innerligt att Gud skulle se till att de som inte trodde blev frälsta och att de frälsta skulle bli snälla.

Och jag tänker på pojken i söndagsskolan som inte riktigt fick till minnesversen som handlade om att vi ska gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar utan istället läste att vi skulle gå ut i hela världen och göra alla lärjungar till folk, vilket ju inte vore så helt fel det heller, för om Herrens lärjungar bara kunde bete sig som folk skulle många gånger mycket ha varit vunnet. Eller vad tror du?

 

I Timoteus fall anar vi att något händ som gjort honom modlös. Modlösheten är en stor tung blöt filt. Modlöshet är en kvävande sak. Den verkar ha släckt Timoteus eld. En annan sak som kväver elden är ett tyngt samvete, insikten att jag gjort fel och den skam som lägger sig som brandmännens skum över mina lågor. Denna brandfilt, skuld och skam, kan bara lyftas helt och fullt av Guds förlåtelse och nåd, Jes 27:9: ”därför blir också Jakobs skuld försonad, och detta blir följden av att deras synd tas bort”.

Det finns kort sagt så mycket som kväver vår eld att du inte behöver mer hjälp av mig för att finna dina egna exempel.

 

Det som kyler ner

 

Det andra var kyla Kyla släcker eld. Alltså behöver vi inte bara teologiskt sunda eller välorganiserade församlingar, hur viktigt det än är med det. Vi behöver också varma församlingar, kyrkor som får fungera som värmestugor för alla som fryser. Vet du… Jag tror inte på kalla församlingar. Jag tror att människor söker värme, varma hjärtan, varma ögon, varm tro. För vem vill bo i ett kallt hus?

 

Men så klart är det inte bara andras kyla som släcker min eld. Jag kan också själv bli kall. Min kärlek kan slockna och min tro kan bli kall. Som kaffet jag dricker. Tänk att något som är så gott och uppfriskande när det är varmt kan bli så beskt och bittert när det blivit kallt. Precis så är det, tänker jag så här långt in i mitt samtal med Timoteus. Precis så är det med kristen tro. Varm är den god och uppfriskande. Kall är den besk och bitter, 1 Kor 13:2: ”om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting”.

 

De vi behöver för att brinna

 

Det tredje sättet att släcka en eld på är att svälta ut den, d.v.s. att ta bort allt brännbart från elden Här är min fråga till dig: Vad behöver du för att brinna? Vad tänder dig? Vilket ämne berör dig så att jag kommer att se att det börjar glöda i dina ögon när vi samtalar omkring det? Vill du tända en eld kan du använda gas. Gas brinner snabbt. Det är en sak att tända i öppna spisen och en annan sak att tända en gasspis. Gasen tänds explosivt snabbt. Men när du stryper reglaget dör den lika fort. Det här är vad jag upptäckt. En del går på gas. De tänder snabbt. De går på entusiasm. Det är inget fel med det. Men det är ett problem med det. Entusiasm slocknar snabbt. Låt oss säga att du vaknar en dag och känner dig oerhört entusiastiskt. Du studsar upp ur sängen och brinner för att ta dig an en ny dag. På vägen ut ur sängkammaren slår du stortån i tröskeln… Maria (min fru) gjorde det en gång. Vi hade semester. Vi vaknade i vår sommarstuga. Livet var underbart. Hon hoppade upp, snubblade till, slog knät i dörrkarmen och svimmade av smärtan. Jag vaknade med ett ryck och förstod inte alls vad som hänt. Okej… i den stund du slår stortån i tröskeln är din entusiasm borta. Vill du att din eld ska brinna längre så behöver du mer än entusiasm. Du behöver ett rejält vedträ. Låt mig föreslå några.

 

Guds ord är ett vedträ. Jag tror inte du kan brinna länge om din entusiasm inte får övergå till en daglig läsning och en daglig andakt. Ps 19:8 säger ”Herrens undervisning är fullkomlig, den ger nytt liv åt själen.” Att leva för och med Gud är ett annat vedträ. – Min mat är att göra Guds vilja, säger Jesus.

 

Att få vara med om att utbreda Guds rike på jorden är världens mest omfattande utmaning. Den kommer att göra något med elden i ditt liv. Jag vet inte hur många gånger jag sett detta. När vi släpper blicken från oss själva, vad vi själva vill, eller vad vi själva har för bekymmer och börjar tjäna andra börjar det snart att glöda i förut slocknade blickar igen. – Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig.

 

Församlingsgemenskapen borde vara ett annat vedträ, åtminstone så länge inte gemenskapen blir sur. Och nattvarden förstås, detta att om och om igen ta emot Jesus, liksom din tillbedjan.

 

Allt detta är grundläggande för den som vill ta facklan i mål en dag. Och samtidigt… tar vi bort detta ur våra liv… vad ska vi då brinna av?

 

Hur vet man?

 

Hur vet man att man slocknat? Först, något omskakande: Vi kanske inte alls upptäcker det. Någon sa: När Guds Ande kommer över en församling märks det. Alla märker det. Kärleken mellan människor blir varm. Synder bekänns och blir förlåtna. Tjänarglädjen växer. Vår tillbedjan djupnar… Alla märker när Guds Ande kommer. Men märker vi alls när Guds Ande lämnar? Eller har vi då redan blivit så okänsliga att vi inte ens märker att livet är på väg att slockna? Så som det står om kyrkan i Laodicea, Upp 3:17: ”Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken.”

 

Hur vet jag om livet flytt? 1 Joh 3:14 svarar: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, eftersom vi älskar bröderna. Den som inte älskar är kvar i döden.”

Om detta skulle vara sant om mig, eller om jag inte alls ser någon frukt av min tjänst för Gud, eller om all glädje är borta har jag anledning att ställa nästa fråga:

 

Ny eld

 

Hur kan man börja brinna igen?

Först, här är ditt stora hopp: Gud finns och Gud bryr sig om att du finns. Ibland slocknar vår tro p.g.a. att den är obearbetad. "Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna vrå", sjöng man förr. Men vad gör man när man inte längre har kvar ”hemmets lugna vrå”? Vad gör jag när min barnatro måste möta en vuxen mans verklighet i ett liv som många gånger är långt bort från "hemmets lugna vrå". Jo, då behöver man en mogen tro som håller för vuxenlivets tryck.

Kom ihåg: Att förlora tron på alltför banal gudsbild är inte detsamma som att förlora tron på Gud! Du behöver inte vara så orolig. Du måste inte försvara Gud. Gud faller inte från sin tron för att du tvivlar ibland. Du måste inte heller förstå Gud. Det räcker så bra med att inbjuda Gud, rakt in i livet, som det är just nu, ocensurerat, i en bottenärlig bön.

 

I den ärligheten behöver du pröva dig själv, bekänna din synd och låta Guds nåd befria dig från det som tynger. Ibland blir ett gott samtal med en själavårdare till god hjälp i det arbetet.

 

Nästa steg är att finna tillbaka in i den enkla glädjen inför Gud. – Gläd er över att era namn är skrivna i Livets bok, säger Jesus. Det handlar om att stanna upp och låta sig älskas till liv igen. Guds ansikte lyser över ditt liv. Vilken upptäckt kan vara större än den?

 

Sist av allt får du be att Gud låter sin ande flöda in i ditt liv och genom ditt liv än en gång. För elden i en kristen människas liv är inte känslor, inte entusiasm, inte ett en gas, inte ett rus, inget självskapat eller uppblåst, utan Guds Andes stilla närvaro som får ditt inre att börja brinna. Och egentligen måste du inte så mycket mer än att be till Gud om att få bli uppfylld av Guds Ande, för då säger Jesus, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?"

 

Man kan be den bönen på många sätt. Så här ber vi den i en gammal bönesång:

Ande, du som livet ger,

fall nu över mig

Ande, du som livet ger,

fall nu över mig

 

Smält mig, fyll mig

tänd mig, sänd mig

 

Ande, du som livet ger,

fall nu över mig

 

Spirit of the Living God,

fall afresh on me.

Spirit of the Living God,

fall afresh on me.

 

Melt me, mold me,

fill me, use me.

 

Spirit of the Living God,

fall afresh on me.

 

Micael Nilsson

Möt Hagar

Söndagen den 16 september 2018

Tabernaklet, Göteborg

 

En ateist åker på fiskeresa till Skottland. Plötsligt, när han sitter där i sin båt mitt ute på den vackra sjön får han ett sjöodjur på kroken. När det väldiga monstret snabbt närmar sig båten ropar han ut en förtvivlad bön: - Gud, hjälp mig! Då hörs en röst från himlen: - Brukar du inte säga att du inte tror på mig?  - Jo, svara mannen, men för en minut sedan trodde jag inte på Loch Ness odjuret heller.

Sensmoral: Ibland sker sådant som skakar vår värld och i denna kris händer det att vi då ställs ansikte mot ansikte med Gud. Vi lever våra liv som vi alltid gjort, men plötsligt inträffar någonting som gör att vi börjar ställa nya frågor och därför också måste börja söka efter nya svar.

Dagens predikan ska handla om detta, nämligen om en svår händelse som leder till en kris, som leder till i en öken, men också till ett oväntat gudsmöte. 

I veckan har jag nämligen stämt möte med en kvinna. Om hon trodde på Gud, och vad hon i så fall trodde om Gud, innan hon gick in i sitt livs djupaste kris vet vi inte, men vi vet att hon gjorde det efteråt. Faktum är att vi inte alls vet särskilt mycket om henne. Vilket innebär att jag verkligen sett fram mot vårt lilla samtal, över en god kopp kaffe. Hennes namn är Hagar, och till henne skulle jag vilja ställa följande fråga: Hur orkar man leva vidare efter att ha blivit bortstött? 

 

Hagar är Abrahams och Saras tjänsteflicka. För att förstå vem hon var och vad hon var med om behöver vi alltså också få veta något om den familj hon lever i.

I 1 Mos 12 stämmer Gud möte med Abraham. Gud gör det i en värld som gått bort från honom, men i sin kärlek till denna värld, för att genom en slags nystart med en enda man till slut nå ut till alla människor igen. Lyssna, 1 Mos 12:1-3:”Herren sade till Abram: "Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig. Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade."

Men tiden går och Abrahams tro börjar vissna. I 1 Mos 15 stämmer Gud därför nytt möte med Abraham, 1 Mos 15:1-3: ”Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: "Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor." Men Abram sade: "Herre Gud, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus." Och Abram fortsatte: "Se, mig har du inte gett någon avkomling."

Hör du Abrahams frustration? "Se, mig har du inte givit någon avkomma.” Det är ord som dryper av besvikelse.

Då liksom tar Gud Abraham vid handen och leder honom ut ur sin förbittring och hjälper honom att lyfta blicken, 1Mos 15:5:"Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem." Och han sade till honom: "Så ska din avkomma bli.”

Men därefter går det än en gång en lång tid. Abraham hinner bli 85 år gammal och Sara 75. Inga barn har de fått, bara ett löfte. Och nu ser det verkligen ut som att allt är för sent. Det är här som Hagar kommer in i bilden. Låt oss nu läsa berättelsen, steg för steg.

 

SvF15, 1Mos 16:1-4: ”Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar. Och Saraj sade till Abram: "Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne." Och Abram lyssnade till Sarajs ord. När Abram hade bott tio år i Kanaans land, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.”

Återigen känner vi besvikelsen, den här gången från Sara: ”Herren har gjort mig ofruktsam”. Och i besvikelsen inför en Gud som lovar så stort men tycks hålla tunt växer rastlösheten. Sara kan inte längre bli mamma. Alltså måste det lösas på annat sätt. I Saras grubblerier och kamp med tvivel föds med tiden en idé. Kanske kan Abraham få barn med tjänsteflickan Hagar. 

Innan vi dömer Sara ska vi veta att detta var ett helt relevant sätt att lösa det här problemet på i den kultur hon levde i. Faktum är att man i den gamla staden Ur funnit kilskriftstavlor från Abrahams tid där detta finns reglerat i juridiken, nämligen att ett barnlöst par kunde låta en slavflicka föda ett barn som de sedan adopterade och gjorde till sitt eget. Dessutom är Saras och Abrahams handlande kanske inte så långt bort från oss som vi först tror, för vi talar ju också om ”värdmödraskap” eller om ”surrugatmammor”. Fast man naturligtvis måste fråga vilka valmöjligheter Hagar hade. Hade hon möjlighet att säga nej?

 

Hagar är ett hebreiskt namn som betyder ”flykt” eller ”vandring”, d.v.s. flykting eller invandrare. Hagar kom från Egypten. Hon var en outsider, en främling, nästan en ägodel. Hennes status var låg. Men när nu Hagar blivit gravid växte både hennes mage och hennes stolthet och hon kom att vända sig mot Sara och förakta henne. 

 

Tillåt mig en liten eftertanke här. För det finns förstås en närgången symbolik i detta för den som vågar ställa sitt eget liv inför berättelsen. Vi kan förstå och t.o.m. känna djupt med Hagar när alla år av utanförskap byts i hämndbehov, men ändå blir det fel. Och den stora förloraren är faktiskt Hagar själv, för hämnd är aldrig ett friskt behov. Jag har i alla fall aldrig mött någon som varit bitter och lycklig på en och samma gång.

 

Jag tänker då att så här är det nog: När det Gud lagt i oss växer växer också vår ödmjukhet. Men när det istället är våra egna ambitioner som växer inom oss växer istället då vår stolthet. Det där var så viktigt att jag tar den en gång till. När det som Gud lagt i ditt liv växer växer din ödmjukhet. Men när det är dina egna ambitioner och din egenkärlek som växer inom dig då växer din stolthet. 

Det är faktiskt viktigt att försöka processa detta, då så många konflikter har sina rötter i vår kärlek till oss själva och vår oförmåga att se till andras behov och längtan. 

Paulus, en klok församlingsledare, som vet detta väl, skriver, Fil 2:3: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Jag stavar på orden om och om igen ”tom ära”. Och jag tror jag förstår. Det ekar nämligen betänkligt i vissa ord, stora, pompösa men tomma. ”Tom ära”. 

Tom ära är självgodhetens pratighet. Tom ära är att sätta sig själv på piedestal men också den ensamhet som följer av det. ”Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte sett Gud”, sa den gamle missionsmannen Emil Gustafsson. Så sant det är. Men när det är Gud som växer i en människas liv låter det annorlunda. Så som det låter hos Johannes döparen som säger om Jesus, Joh 3:30: ”Han måste bli större och jag mindre.”

 

Hur annorlunda är inte detta? Jämför med alla dessa ”jag”: ”Jag tycker, jag menar, jag anser, jag har varit med om, jag är minsann...” ”Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte sett Gud.” 

 

På frukten ska trädet kännas säger Jesus. När frukten blir stolthet och ilska avslöjas vi djupt. Men när Guds rike växer i en människa säger hon: ”Han måste bli större och jag mindre.” Fundera på vad dessa ord skulle kunna skapa för atmosfär i en församling: ”Sök inte konflikt eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Men när hämndbehov och stolthet växer i Hagars liv är inte Sara utan skuld i det. Det finns åtminstone två stora problem med hennes lösning med Hagar:

 

1. Hennes idé var inte Guds idé. Abraham och Sara borde ha överlåtit till Gud att uppfylla sina egna löften. Det är förstås lätt för mig att säga så här långt efteråt, men i mitt eget liv och i min alldeles egna otålighet vet jag också något om hur svårt det är att vila i tron när Gud dröjer. 

 

2. För det andra innehöll Saras lösning en tredje person. Hon ville helt enkelt utnyttja någon annan för att få som hon själv ville, och det är per definition en dålig idé. 

Att utnyttja Hagar var ett slags övergrepp av Sara och ett maktmissbruk som också slog tillbaka på hennes eget liv.  

 

1Mos 16:5-6: ”Då sade Saraj till Abram: "Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig." Abram sade till Saraj: "Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst." När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne.”

 

Här är nu en familj i kaos. Hagar visar sitt förakt öppet mot Sara. Sara är arg och tycker att den orätt hon utsätts för ska komma över Abraham. Och Abraham i sin tur svarar Sara att hon själv får ta tag i situationen. Alla skyller på varandra. Ingen vill ta ansvar. Det liknar en svensk valrörelse. 

Och Sara är hårdhänt mot Hagar. Då flyr Hagar. Hon flyr mot sitt gamla hemland, fast hon inte heller där var en fri kvinna. Och hon hamnar i en öken.

Här är min fråga till dig idag: Vet du något om denna öken? Vet du något om att vilja fly? För någon handlar det kanske om ett hem som blivit fullt av konflikter. För någon kanske det handlar om en församling. För någon kan det handla om att fly från Gud eller t.o.m. från sig själv. För det finns många olika slags flyktingströmmar i den här världen. Men det finns också sådant man inte kan fly. Nu läser vi om det.

 

1Mos 16:7-12: ”Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. Han sade: "Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?" Hon svarade: "Jag är på flykt från min husmor Saraj." Då sade Herrens ängel till henne: "Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne." Och Herrens ängel fortsatte: "Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem." Sedan sade Herrens ängel till henne: "Se, du är havande, och du ska föda en son. Du ska kalla honom Ismael, för Herren har hört hur du har lidit. Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och han ska bo mitt emot alla sina bröder."

 

Det finns sådant man inte kan fly. Kom ihåg Davids ord till Gud från Ps 139:7: ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte?”Gud kan vi aldrig fly. Och inte heller oss själva. Även om vi inte så sällan försöker.

Så här säger Bibeln: ”Men HERRENS ängel fann henne.” Lyssna nu till vem det är som finner vem. Gud fann Hagar. För Gud är den största sökaren i världen. Det var helt enkelt inte du som fann Gud. Gud fann dig.

Och när nu Gud finner Hagar i en öken tilltalar han henne med dessa ord: - Gå tillbaka. För det var Guds väg för Hagar, åtminstone för ännu en tid. Hagar skulle vända om, till en situation som kanske inte skulle komma att bli så mycket bättre för henne. Men hon skulle vända om förvandlad i sitt hjärta. Hennes ensamhet och hopplöshet var bruten. För Hagar skulle vända om efter ett gudsmöte, med tro och hopp i sitt liv; vända om och gå hem, till sitt gamla hem men aldrig mer till sin gamla hopplöshet. 

Författaren Warren Wiersby skriver ungefär så här: - Ditt liv handlar till 10 % om hur du har det och till 90 % om hur du tar det. Det finns en sanning i det. Hagars situation skulle kanske inte förändras så mycket, åtminstone inte än, men med sig hem skulle hon ta löftet om Guds omsorg och med det en helt ny syn på sin situation. Efter detta skulle hon för alltid veta: Gud fanns vid hennes sida.

 

- Varifrån kommer du och vart är du på väg? frågar Gud. Har du märkt hur många gånger Gud söker oss genom att ställa frågor? Har du kanske t.o.m. själv upplevt att du fått ett antal nya frågor den sista tiden. Frågor som fått dig att börja söka på nytt. Frågor som gör att du sitter här idag?

 

1Mos 16:13-16: Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: "Du är den Gud som ser mig", för hon tänkte: "Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?"

 

Hagar fick befallningen av Gud att ge sin son namnet Ismael. Ismael betyder: - Gud hör. Vilket betyder att hon varje gång hon ropade på sin lille pojke i framtiden skulle ropa ut en slags påminnelse om vad hon varit med om: - Gud hör. Så Hagar kallade sitt barn för ”Gud hör” och sin Gud för ”Gud ser”. Två upptäckter skulle följa henne för resten av hennes liv: ”Gud hör” och ”Gud ser”. 

 

Avslutning

Vår samtalsstund går mot sitt slut. Det blev en god kopp kaffe med både på- och tretår. Jag tackar Hagar, men känner mig nog ärligt talat också lite skamsen när vi tar farväl av varandra, eftersom även jag tänkt på henne som någon som inte var så viktig, ja t.o.m. som ett av Abrahams misstag. Men vårt samtal har visat någonting helt annat. Hagar var viktig… för Gud. För här kommer nu den mest häpnadsväckande av alla mina upptäckter. Den ligger i orden: - Herrens ängel fann henne. Och lyssna nu på lite god teologi i all hast. Begreppet ”Herrens ängel” återkommer vid några tillfällen i Gamla Testamentet, och det är verkligen inte vilket begrepp som helst. För att göra en lång historia kort menar bibelforskare att begreppet ”Herrens ängel” är en alldeles särskild gudsuppenbarelse. 

I den 13 versen identifierar också Hagar Herrens ängel som Gud, vilket inte får sägas om änglar i allmänhet i Bibeln. Inom kristen teologi brukar man därför säga att begreppet Herrens ängel förmodligen är en uppenbarelse av Jesus själv. Jag påminner om att också evangelisten Johannes skriver i om Jesus att Jesus fanns hos Gud i begynnelsen, innan han föds som människa till jorden. Och så har man tänkt att de gånger Gamla Testamentet talar om Herrens ängel, så är det på något sätt en slags uppenbarelse av Jesus själv. Dessutom… lyssna… dessutom är det här första gången begreppet används i Bibeln!

Kan det vara så? undrar jag och sätter mig upprätt i stolen där hemma. Kan det vara så att det på något sätt är Jesus själv som finner Hagar i hennes öken? Kan det vara så, hissnande tanke, att den första Jesus uppenbarar sig för i Bibeln är Hagar. Jag vet inte. Men en sak vet jag. Det vore så typiskt Jesus. Så typiskt honom att först träda fram inför en enkel människa, en outsider som ingen räknar med. Så typiskt honom att inte först gå till en maktens man på en tron utan en maktlös kvinna i tvivlets öken. För så värderar, och omvärderar, den store värderingsmannen vad eller vem som egentligen är viktig. För Hagar är viktig för Gud. 

Och nu vet hon det. Och det förändrar allt.

Och du kan vara lika övertygad om att samme Gud ser dig.

Så till dig som ber: Gud hör. Till dig som är misshandlad, av människor och av livet: Gud ser. Till dig som inte vet varifrån du kommer eller vart du är på väg: Gud vet. Och till dig som tvivlar: Gud bär. 

 

Micael Nilsson

Två upptäckter skulle följa Hagar för resten av hennes liv: ”Gud hör” och ”Gud ser”.

Över en god kopp kaffe

Aktuell predikoserie i Tab. Gbg.

 

"Bibeln kittlar fantasin. Den är full av förunderliga historier. Och så, förstås, alla dessa människor. På ett sätt är Bibeln ett enda långt persongalleri med berättelser om människor som på många sätt liknar oss; människor som fick sin beskärda del av både sorg och glädje, Men där mitt i deras livs levande (och ibland rätt krångliga) liv fanns också Gud.

 

Tänk om det hade varit möjligt att få träffa dem över en enkel kopp kaffe. Då hade det funnits ett och annat att fråga om. Inte sant? Den här hösten i Tabernaklet ska du få möta några av dem. Det kommer att bli intressant. Men det kommer också att bli hoppingivande. För det är hoppingivande att Gud stämmer möte med vanliga människor; med människor som du och jag."

 

 

MÖT SIMSON

Söndagen den 9 september 2018

 

Idag inleder vi en ny serie gudstjänstteman som kommer att följa oss under hela hösten. Vi har kallat den: ”Över en god kopp kaffe”. Så här har vi tänkt. Bibeln är full av berättelser om människor, om människor som på många sätt liknar oss och som fick sin beskärda del av både sorg och glädje. Men där mitt i deras livs levande liv fanns också Gud. Tänk om det hade varit möjligt att få träffa dem över en enkel kopp kaffe. Då hade det funnits ett och annat att fråga om. Inte sant? Den här hösten i Tabernaklet ska du få möta några av dem, för att genom deras möte få hjälp att, kanske inte göra samma möte, men att göra ditt eget möte med en levande Gud som finns nära just dig. 

Idag ska du få möta Simson. Till honom skulle jag vilja ställa den här frågan: - Vad gör man när kraften tycks ha försvunnit och när det verkar som om alla stora och underbara upplevelser hör gårdagen till? 

 

Bibelläsning, Dom 16:20-22: ”Därefter ropade hon: ’Filisteerna är över dig, Simson!’ Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: ’Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss.’ Men han visste inte att HERREN hade lämnat honom. Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom. Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset. Men hans huvudhår började åter växa ut, sedan det hade blivit avrakat.”

 

Simson livshistoria är dramatisk. Jag kan förstås undra vad ett så dramatiskt liv kan ha för beröringspunkter med mitt eget. Mer än jag först tänkte mig visar det sig.

Simsons liv är skildrat i Dom 13-16. Där läser du om hans föräldrar som inte kunde få barn och om ett änglabesök. Ängeln har ett bud från Gud. - Du ska föda en son. På hans huvud ska ingen rakkniv vara. Han ska bli en nasir. 

En nasir var någon som ingått ett förbund med Gud. Ett av hans löften var att han inte skulle klippa sitt hår. Håret skulle vara ett yttre tecken på en inre överlåtelse. 

 

Simson föddes i en svår tid. Landet hade varit ockuperat av filistéerna i 40 år. Men också det inre livet låg slaget. Israel präglades av avfall. Därför behövde Gud en överlåten man. För så har Gud alltid angripit avfallet. Guds strävan att nå till många har alltid börjat med någon, 2 Krön 16:9: ”Herrens ögon överblickar hela jorden, för att han skall kunna stärka dem som av hela sitt hjärta håller sig till honom.”

 

Simson gjorde stordåd. Gud gav honom ibland en förunderlig kraft. När han vid ett tillfälle attackeras av ett lejon dödar han det med bara händerna. När han en annan gång är instängd i Gaza slår han sönder stadsportarna och bär bort dem. Vid ytterligare ett tillfälle besegrar han en armé på 1000 man. ”Det kan jag inte tro på.” Det är ju omöjligt, säger någon. Men det är faktiskt också just det som är poängen. När Guds Ande kom över Simsons liv fick han ibland kraft att göra det omöjliga. Att det sker sådant som verkar omöjligt i Bibeln är med andra ord inte ett uttryck för att Bibeln har fel utan för att det finns en Gud, som gör det omöjliga möjligt.

 

Men Simson hade problem. Hans inre karaktär är inte lika stark som hans kropp. Fast han inte vet det är han på väg mot ett stup när han blir förälskad i en kvinna vid namn Delila. Han vet inte att hon är köpt av filistéerna för att få honom att avslöja hemligheten med sin styrka. Efter en del förvecklingar avslöjar han sitt nasirlöfte, d.v.s. vad det långa håret egentligen handlar om. Delila gillrar ett bakhåll. Simson somnar i hennes knä. Någon smyger in och låter rakkniven göra sitt. 

Så är då inte Simson längre en nasir. Han har redan svikit Gud på många områden, och nu, till sist, är också det yttre tecknet på hans överlåtelse borta.

När filistéerna kommer för att fängsla honom far han upp för att försvara sig. Simson tror att kraften fortfarande vilar över hans liv, och vi läser dessa genomtragiska ord: ”han visste inte att Herren hade lämnat honom.” 

Simsons ögon sticks ut. Han sätt i fängelse, där han förnedrad och förblindad får göra oxens jobb. Han spänns vid kvarnen för att dra den runt, runt. Dag ut och dag in mal han på. Och någon gång när filistéerna firar en offerfest åt sin gud Dagon tas han fram inför den berusade folkmassan som ett spektakel, och man ropar. - Är detta Simson, vår mäktige motståndare? Då läser vi: ”Men Simson ropade till HERREN: ’Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig bara denna gång…’ Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. Och Simson sade: ’Låt mig dö med filisteerna!’ Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde.”

 

Varför berättar jag om Simson? Av en enda orsak. Den har beröringspunkter med våra liv.

Om du är en kristen och vet att det händer att du förlorar kraften ur ditt liv har texten beröringspunkter med dig.

Om du tycker att alla starka andliga upplevelser ligger långt tillbaka i tiden har texten beröringspunkter med dig. 

Om det känns som att du förlorat din glädje och att du nu bara går runt i små cirklar, som Simson som gjorde oxens jobb och att allt liksom bara är ett tröstlöst malande, har berättelsen beröringspunkter med ditt liv. Jag ställer tre frågor. 1) Vad var hemligheten bakom Simsons kraft? 2) Varför förlorade han den? 3) Hur återfick han den? 

 

Låt oss först se på hemligheten bakom Simsons kraft

 

Den starkaste människan i världen är en överlåten människa. Överlåtelsen generera kraft och skapar fokus. Tänk på hur ett fokus skapar skärpa. Solstrålen som faller in genom fönstret värmer, men om du med hjälp av ett förstoringsglas samlar ihop ljuset i ett koncentrerat fokus kan du tända upp en eld.  

Kan du se Simson besegra 1000 motståndare. Vi ler och säger att det är omöjligt. Varför? För vi känner inte kraften. Varför inte? Kanske för att vår överlåtelse är svag.

Det finns så mycket att säga här. Den stora faran för en kristen människa är nämligen just detta, att han eller hon kan förlora sin överlåtelse. Ge den här tanken lite extra tid. Slå inte bara bort den. 1 Petr 5:8 talar om kampen, fiendeskapen, det som slår mot och som tär på våra liv: ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon…” 

Nej, det är inte en bekväm sanning, men nödvändig, någonting vi inte ska skrämmas av, men vara nyktra och vakna inför. För din fiende vet nämligen vad Simsons fiender visste. Han måste få dig att somna för att kunna besegra dig. Din fiende vet att han aldrig övervinner en överlåten bedjare och att han aldrig kan besegra en kristen som lever i den första kärleken. 

Lyssna nu: Som Delila strök Simsons hår till dess han somnade i hennes famn måste därför också din fiende först vagga dig till sömns, få dig ointresserad och ouppmärksam. 

Därför säger Jesus: ”Vaka och be att ni inte utsätts för prövning.” För om du somnar i din tro har fienden ett antal rakknivar vassa nog att raka dig utan att du märker det.

Simsonhadekunnat berätta om några sådana ”rakknivar”.

 

En av dem är stolthet och övermod

 

Bibeln har liksom dubbla lager. Först en berättelse, och dessutom ett djupare lager där allt blir till ett personligt tilltal till oss. Så om filistéerna nu är en bild av ondskan är Delila en bild av allt som lockar oss i den här världen. 

Visst vet du något om det? Visst har du hört världens vaggsånger? För livet är lurigt. Den Simson som inte kunde besegras på ett slagfält somnade i en vacker kvinnas famn. Hon stryker honom över det långa håret och viskar: ”Du är en mäktig man Simson. Vilken kraft du hade när du sprängde portarna i Gasa. Man talar än om vad du gjorde med de 1000 filisteerna.” Du: Se upp för den röst som viskar att du är lite bättre, lite mäktigare och lite mer än alla andra! Du kanske tycker om att höra det, men kom ihåg: Det är ett bakhåll.

 

En annan sådan rakkniv som sakta men effektivt tar din överlåtelse från dig är falska prioriteringar

 

Jag har inte tid, säger vi, för att försvara oss. Fast David skriver, Ps 139:16: ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” Med andra ord: Vi har tid. Vi har fått tid. Vi har fått kanske 30 eller 50 eller rent av 100 år. Och vi får tid. Vi får 24 nya timmar varje dygn. Men frågan är vad vi ger den till, för om det nu skulle visa sig att du alltid har tid med dig själv och ditt eget men aldrig för Gud är det kanske inte alls ett tidsproblem du har.

 

En tredje rakkniv är bekvämlighet

 

För det var till slut i bekvämligheten Simson somnade. Vilket lätt för till frågan: Varför växer kyrkan i länder där den förföljs men krymper där den gynnas och blir bekväm. Varför fylls inte våra kyrkor av tacksamma människor?  

 

Jag frågar: - Varför förlorade du din styrka Simson, och Simson hade kunnat berättat om stolthetens och övermodets bedräglighet, om långvariga, felaktiga prioriteringar och om en bekvämlighet som till slut berövade honom hans gudsrelation.

Men detta är inte slutscenen i Simsons liv. Nej, kvar finns dessa fantastiska ord: ”Men hans huvudhår började åter växa ut…” Det är ord som beskriver nåd och nya möjligheter. Långt nere i den mörka källarhålan gör Gud någonting nytt. Filistéerna ser det inte. Men det sker. 

Detta som Gud har gjort så många gånger, i olika skeden i historien. Och alltid har det börjat i det fördolda. 

I en ensam bönekammare där någon böjer sina knän långt utanför offentlighetens strålkastarljus. Bland en handfull lärjungar som tar ett nytt beslut om helhjärtad kristendom. Hos två människor som försonas efter en tid av strider. I en undangömd vrå gör Gud någonting nytt. ”Men hans huvudhår började åter växa ut…”

Jag brottas med frågan. Ska det ske igen? Ska kraften någonsin komma tillbaka över svensk kristenhet på nytt. Ibland tror jag det så starkt. Andra gånger tvivlar jag. Hur det till slut ska gå beror på vad som växer i våra liv. Det fanns några tecken på en ny tid hos Simson. Låt mig därför till sist nämna några nödvändiga tecken för en ny tid.

 

Det första tecknet är ödmjukhet och förkrosselse

 

Jer 31:9: ”Under gråt skall de komma, men jag skall leda dem, där de går bedjande fram.” Läs GT. Där finns ett obrutet mönster. Folket avföll många gånger från Gud, alltid med djupa andliga och sociala konsekvenser. 

För vi syndar inte mot Gud utan att det får konsekvenser. Vi avviker inte från livets stora manual utan att livet tar skada. Men när Israels folk kom inför Gud i ödmjukhet, och i förkrosselse, i tårar, med berördahjärtan,då fanns Guds upprättande nåd alltid där.

Det första tecknet på en ny tid brukar vara en ny gudslängtan och en ny ödmjukhet bland Guds folk.

 

Det andra tecknet på att något nytt börjat växa är faktiskt ofta en slags sorg. En sorg över ondskan

 

Så här skrev predikanten Charles Finney för mer än 100 år sedan: ”Ibland tycks de kristna inte alls bry sig om den gudlöshet som omger dem. Och om de talar om den sker det på ett kallt, hårt och känslolöst sätt, som att de inte tror på någon möjlighet till förändring. De är benägna att gräla på syndarna, inte att känna Guds Sons medlidande med dem. Ibland driver dock de gudlösas handlande de kristna till bön. Det förkrossar dem, och gör dem bedrövade och ömhjärtade, så att de kan gråta dag och natt, och istället för att gräla på och klandra dem ber de ivrigt för dem. Då kan man vänta en väckelse.”

 

Ett tredje tecken är respekt inför Guds ord

 

För väckelsens väg har alltid varit vägen tillbaka till Ordet. 

Den schweiziske teologen Emil Brunner skrev: ”Bibeln är den jordmån från vilken all kristen tro växer.” 

D.v.s. all sann kristen tro växer fram ur Bibeln. Där människor lyssnat till Guds ord har människor kommit till tro. Där man följt Guds ord har församlingar bildats och Guds rike brutit fram. "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord”, säger Jesus.

 

Tecken nummer fyra är bön

 

För när bönen växer ska kraften snart falla över kyrkan igen. När kristna människor inreder bönerum i sina hem, när husgrupper blir bönegrupper och när kyrkans bönesamlingar hamnar på prioriteringslistor och i planeringskalendrar ska jätten snart få sin styrka tillbaka. För är det någonting vi med säkerhet kan säga om väckelsehistorien så är det att bön och väckelse hör ihop.

 

Det femte tecknet på att kraften börjar komma tillbaka är att relationen till Gud blir livsviktig

 

Simson värderade annat högre än sin relation till Gud. Kvinnor, tvivelaktiga relationer, sina egna begär… Trodde han att han kunde leva i synd bara han inte klippte håret? 

Det är lika dumt som att tro att man kan leva hur som helst bara man har sitt namn i en församlingsmatrikel. 

Simson satte sitt hopp på yttre ting och insåg inte att allt hängde på hans gudsrelation. 

Varje gång vi hämtar vår trygghet från kyrkor, traditioner, och yttre ting förlorar vi kraften, för dessa yttre ting räcker inte. Bara Gud är nog. 

När vår gudsrelation blir viktigare än allt annat, växer någonting i våra liv och kraften är på väg tillbaka. 

 

Det sista tecknet är beredskapen att betala ett pris

 

Gal 1:10: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare.” 

Jag tror inte att väckelsen kommer över den församling som alltid söker den lättaste vägen. Och kommer den ändå försvinner den säkert med första prövning. 

Lyssna till Simsons ord: ”Låt mig dö med filistéerna”. 

- Herre, den här gången får det kosta allt, bara jag får uppleva din kraft en gång till. 

Med den bönen kom kraften än en gång över Simson. 

 

Avslutning

 

Simson är en fascinerande man. Jag hade gärna velat ta ett samtal med honom över en god kopp kaffe. Jag hade velat gärna velat ställt den fråga jag mött hos så väl enskilda lärjungar som hela församlingar och samfund: - Vad gör man när man upplever att kraften sinat?

Efter att ha studerat hans liv tror jag att hans svar hade kunnat låta ungefär så här: - Vägen mot framtiden och förnyelsen handlar om att ödmjukt vända sig till Gud, att älska och läsa hans ord, att bedja, stilla, verkligt och ärligt i tacksamhet över din gemenskap med Gud, för att så också bli stark nog att betala det pris efterföljelse då och då kostar. 

För det är sant att kraften kan sina, men det är också sant att Gud är en upprättande Gud, full av nåd.