Skapa i mig

Denna predikan hölls i Tabernaklet, Göteborg, midsommaren 2018

Micael Nilsson

 

Textläsning: Ps 51:12: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”

 

Hoppas att du sitter bra! Någon har nämligen lagt ner mycket arbete på att du skulle göra det. Bänken du sitter på kom först till i någons tanke. Någon ritade, tänkte och förbättrade. Till slut var det dags för hantverkaren att göra sitt. Någon sågade, fogade samman, slipade och sydde. Bänken har kommit till inte bara genom trä och tyg, lack och lim, utan också genom erfarenhet, skaparglädje och arbete. 

 

Och rummet du sitter i. Det har en lång historia. Det kom minsann inte heller till av sig själv. Jag tror att det föddes i bön. En skara människor upplevde Guds kallelse att starta en församling, fast de fick möta förföljelse för det. Det är en intressant historia som den som vill kan fördjupa sig mycket i. Du kan börja med historieböckerna i foajén.

I kallelsen att starta en församling låg också uppdraget att iordningsställa en lokal. Så blev några människors längtan blev en skiss på ett ritbord. Beslut togs. Men beslutet var inte slutet, för verkliga beslut är snarare startskott. Arbetet börjades. Skickliga hantverkare arbetade hårt. Det skapades ett kyrkorum. Hoppas att du tycker att det blev bra, för det är byggt på en grund av längtan efter att du skulle få möta Gud, och rest med mycket kärlek. 

 

Och förresten… den här gudstjänsten… Den kom faktiskt inte heller till av sig själv. En mötesledare har planerat och bett, organisten har övat psalmer och predikanten har våndats över budskapet. 

 

Här är min poäng: Allt detta finns för att någon har skapat det. Någon ville och någon skapade. Bakom en del ligger en imponerande tankemöda och hantverksskicklighet, för att inte tala om offervillighet.

Ändå är detta inget mot Guds skapelse. Den mest komplicerade dator i världen är ingenting i jämförelse med en enda liten sparv eller en enda av sommarens alla blommor. Det är väl det Jesus vill få oss att förstå med sin uppmaning till oss att studera blommorna och fåglarna. Inget av detta kom till av sig själv. Skapelsen har ett budskap: Det finns en Gud!

 

Jag berättar ibland om mitt berg i Huskvarna. Under vår tid i Södra Vätterbygden fann jag en tillflyktsort, ett högt berg i närheten av vårt hus. Dit gick jag när jag behövde det, d.v.s. när jag verkligen behövde tala allvar med Gud, som den där dagen då vi fick veta att mamma fått en obotlig sjukdom och snart skulle lämna oss. Vid sådana stunder blev berget min tillflykts- och böneplats.

Det tar på ben och hjärta att bestiga Vista kulle, som sticker 150 meter rakt upp över Vättern. Men det är väl värt mödan. På ena sidan ligger Vättern, en av Sveriges vackraste insjöar. På andra sidan ligger de Östra Vätterbranterna som är ett av UNESCOs fem biosfärsområden i vårt land, och som sträcker sig från den bördiga Skärstadalen i söder till Gränna i norr.  Jag är så klart inte först med att upptäcka denna tillflykt. Berget är en fornborg dit folk flydde i orostiderna redan på 400-talet.

 

Väl uppe på berget lyfts jag över pappershögarna på min expedition. Där blir bönen fri och djärv. Horisonterna flyttas allt längre bort ju högre jag kommer. Problemen jag stångats med vid skrivbordet kommer i en annan dager uppe på höjden. På expeditionen kändes problemen ofta stora. Uppe på berget var Gud så mycket större. 

Längst uppe på toppen ser jag åt alla håll. Där blir jag tyst. För det är så oändligt vackert. Jag sluts in i vördnad, som gärna vill bli tillbedjan och vill nästa viska: - Oj, jag glömde visst bort att du är Gud.

 

Jag tillhör dem som tycker att vi borde ha gjort midsommardagen till vår nationaldag. Svensken har svårt att förstå det där med den 6:e juni. Och det ärsvårt att förstå. Två skäl uppges till varför 6 juni är vår nationaldag: Dels att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523 och dels minnet av 1809 års regeringsform. Fast det ju är två helt motsatta händelser, noterar vän av ordning. Gustav Vasa knöt makten till sig själv. Regeringsformens syfte var att försvaga kungamakten. Med andra ord tycks vi fira en viss ambivalens. Ska vi försvara eller försvaga? 

Men midsommar tycker vi om. Midsommar är den tid på året vi stannar till och ser på blommorna och fåglarna, och höjderna och slätterna, och sjöarna och havet, och gläds över skapelsen och friheten. 

 

Så här inleds böckernas bok, 1 Mos 1:1-4: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.”

Lyssna: Bibeln knyter samman skapelseberättelsen med Guds frälsningsverk i våra liv. Var det svårt? Jag ska försöka säga det enklare. Det Gud gör omkringoss vill Gud också göra ioss. Det är fantastiskt att få glädja sig över skapelsen. Det kan alla göra. Men det är som att det djupnar, lager för lager, när jag också upptäcker att det finns en Skapare bakom allt. 

Vad var det Jesus tyckte att vi skulle tänka på när vi såg blommor och fåglar omkring oss? En massa saker förstås. Som att det finns en Skapare, d.v.s. att vi inte är ensamma. Vid lägerplatsen på vandringsleden, med en kopp kaffe i min hand och kvinnan jag älskar vid min sida blir tanken snart och självklart till bön. Jag vill tacka Någon för det jag ser. Jag vill tacka Skaparen för skapelsen. ”Så vackert du har gjort det Gud?” Och det är viktigt, för hur tomt vore det inte att bara se fotspåren av någon som en gång gått förbi om jag inte också fick dela hans gemenskap här och nu. 

 

Men Jesus menar dessutom att vi ska tänka på vem denne Skapare är. Jag tänker på Guds kreativitet, på hur Gud inte skapat en blomma utan en blomsteräng, på mångfalden och skönheten. För att inte tala om komplexiteten. Det finns ett uttryck. Man säger ibland att ”djävulen sitter i detaljerna”. Jag skulle vilja säga det motsatta. Du ser Gud i detaljerna. En forskare, Luther D. Sunderland har sagt: ”Det är väldigt enkelt att skilja på̊föremål som ärtillverkade av människor och dem som ärtillverkade av Gud. Ju mer du förstorar upp de människotillverkade föremålen, ju enklare ser de ut, men ju mer du förstorar upp Gudstillverkade föremål, ju mer invecklade och noggrant utformade tycks de vara.”

 

Se på fåglarna, säger Jesus. Jag kunde förstås inte annat när en större hackspett landade på fågelmataren för några dagar sedan. Han satt där, två meter från mig och lät mig studera hans imponerande, kraftfulla kropp en lång stund. Vilken fantastisk kille! Och en så stor Gud. ”Oj, vad du kan! Hur i all världen fick du ihop den här?” 

För tänk efter. Hackspetten skulle ju slå ihjäl sig, få hjärnskakning och dö, om inte Gud konstruerat ett patenterat stötdämpningssystem just för hans skull. En dämpning som gör att slagen inte fortplantar sig till hjärnan. Dessutom hackar han i ett plan, fram och tillbaka, lite som en metronom, så att hjärnan inte utsätts för skadliga roterande rörelser. Och tungan... med klibbig spets och taggar som kan fånga larver. Hackspettens tunga är helt unik. Den kan skjutas in 15 cm i trädstammen p.g.a. en upphängning som går runt huvud och nacke. ”Hackspettsskallen har, mer än någon bok på biblioteket, övertygat vetenskapsmännen om bristfälligheten i evolutionsteorin... Bara oss mellan – jag måste också släppa in Gud på scenen emellanåt.” (Dr. Sunderland)

 

Men Jesus tycker att vi ska tänka lite till, ännu längre, eller djupare: ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

Jesus vill att vi ska ta in det vi ser hela vägen, nämligen att denne Gud är hos oss och för oss, så att det blir till trygghet i våra liv. 

Här är saken. Den Gud som verkade i Skapelsen verkar också i frälsningen. När du kommer till tro frigör skapelsens Gud sin skaparkraft i ditt eget inre. 

Skapelsen och frälsningen är Guds två mästerverk, och de har många intressanta beröringspunkter med varandra. 

I början var allt öde och tomt, men ur intet kom liv och mångfald. Och Gud ser på allt, och ler över allt, och säger att allt är ”mycket gott”.

 

Men så är det ju tyvärr som bekant inte längre. Ingen vettig människa ser längre ut över världen och säger att allt är mycket gott. För människan vände tidigt ryggen åt den Gud som vill oss allt gott och gick sin egen väg. Vi ville inte ha en Gud. Vi ville vara våra egna gudar. Det är berättelsen om den stora katastrofen, om syndafallet i Bibelns inledning, men också om våra egna hjärtan, där samma historia har upprepats många gånger. Paulus skriver:”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.”

Och därför vilar mörker och tomhet över jorden på nytt. ”Jag klär himlen i mörker och ger den sorgdräkt att bära”, säger Gud genom profeten Jesaja, inför all mänsklig ondska. För allt sedan människan valde bort Gud är tillvaron för alltid, t.o.m. i sina skönaste stunder, klädd i sorgdräkt. Det ser naturälskaren också. Skapelsen är vacker, men över allt vilar ett vemod, insikten att det vi ser allt för ofta är plågat och tärt, så att t.o.m. den svenska midsommaren på något sätt är klädd i sorgdräkt.

 

Så hemskt det vore om jag hade varit tvungen att avsluta min predikan här, utan hopp om något mer. Men in i allt tränger ord; ord som genomtränger allt; framtidsord från en tron långt bort och ändå nära, Upp 21:5: ”Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."

 

En dag ska det sägas om hela skapelsen, men redan nu kan det sägas om dig, för så här talar Paulus om frälsningen, 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Än en gång skapar skapelsens Gud. 

I början av GT skapar Gud liv i ett tomt universum.

I början av NT skapar Gud liv i tomma människohjärtan. 

I början av GT sade Gud och det blev.

I början av NT blir ordet människa. ”Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet”, skriver Johannes. Jesus blir Guds ord in i brustna människoliv. Hans ord har en förunderlig skaparkraft. De skapar en massa saker, ilska och avståndstagande hos hans motståndare, tro, hopp och kärlek i hans efterföljare. Jesus sade, och det vart.

 

Paulus skriver att den som är i Kristus är en ny skapelse.

Vad betyder det? Jo, det betyder att Gud, genom Jesus, låter det liv som en gång exploderade i skönhet och mångfald, över en ödelagd jord brisera i våra liv, 1 Joh 5:12: ”Den som har Sonen har livet.”

 

Får du tag på det här: När vi läser skapelseberättelsen läser vi alltså om något som Gud har gjort men också om någonting som Gud vill göra i oss. 

Jag älskar Bibelns inledning: ”I begynnelsen skapade Gud”. Inget långt resonemang om Guds existens. Inte argument för eller idéer om Gud. Bara Gud. Gud själv. En Gud som ingen behöver argumentera för, bevisa eller försvara. En som Gud bevisar sig själv genom det han gör. En Gud skapar allting ur ingenting. 

För där kan bara Gud börja. Ingen människa kan göra något av ingenting. Men Gud kan. Lyssna, 1 Kor 1:28; ”det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud”.

 

Gud skapar ur det som inte finns. Det är därför han redan ser i dig det ingen annan ser än. Gud ser inte bara det som är utan också allt det som ligger latent i ditt liv; det som inte blommat ut än men som skulle kunna komma till uttryck bara Gud får sin väg med dig.

Ur det som ingenting är kan Gud skapa någonting. Ur misslyckade, svaga, syndiga svikare, kan Gud resa upp helgon. Ur bittra, hatfulla människor, som levt för sig själva och sitt eget kan Gud resa upp kärleksfulla, utgivande tjänare. Sådant kan Gud, som skapar allt ur ingenting. 

 

Tillbaka till ingångtexten: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”

Det är Davis som ber. Hans inre ligger öde och tomt. Kan du berättelsen? Det har gått sönder för David. Hans liv ligger i spillror. Eller rättare sagt, han har själv haft sönder allt. Han har fattat tycke för den vackra Batseba. Fast han vet att hon är gift gör han henne med barn. När han får veta att hon är gravid börjar han planera för att försöka undvika skandalen. Han skickar hennes man Uria till frontlinjen oskyddad i nästa strid, där han dör. Det är i det närmaste en arkebusering. Och så kan David ta Batseba till sin hustru.

Begär, åtrå, ett tillfälligt infall, en serie dåliga beslut, Davids synd med Batseba, hans onda planer för att få bort hennes man… Så lågt! Lovsångernas David, han av alla… Allt slås i skärvor. Frimodigheten är borta. Frälsningsvissheten likaså, Ps 32:3-4: ”Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka.” Det är i detta mörker och i denna förtvivlan David, efter att ha bekänt sin synd ber: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”

Davids bön ”skapa i mig” är fantastisk. Att få be så är nåd. Och bönesvaret kan starta om ett helt liv. 

 

Men vem vill be så? Jo, så vill den be som insett att det viktigaste i mitt liv kan jag inte göra själv. Jag kan inte rädda mig själv, lika lite som en död kan göra sig själv levande. Att be bönen ”skapa i mig” är att öppna upp sitt liv för ett mirakel, som en knuten hand öppnas för att ta emot en gåva från någon annan. ”Gud ge mig det jag själv inte kan ta mig.” Och i detta ligger vårt hopp. Det vi inte kan, kan Gud. Det ingen annan ger, ger Gud. Åt den som ber. 

 

Dessutom finns det en insikt i David liv om i vilken ordning allt måste ske för den som vill drabbas av livet igen. 

Det finns helt enkelt ingen genväg till frimodigheten. 

Först en kapitulation, likt Davids som säger ”Jag har syndat mot Herren”. Därefter en bön om nåd och liv; om att än en gång få ta emot fullkomlig upprättelse. ”Skapa i mig” ber den som vet att människan inte alls kan förverkliga sig själv utan är i djupt behov av hjälp från Någon Annan.

 

”Skapa i mig ett rent hjärta”, för nog vet jag att mitt hjärta inte alltid är rent, och att detta, d.v.s. ett rent hjärta förutsätter ett under. Och först därefter, när Guds nåd fått göra hjärtat rent blir din ande både fri och frimodig.

Detta är att låta sig bli drabbad av livet. Det är att bli omskapad. Det gamla är förgånget och något nytt har kommit; ett kärlekens mirakel, ett andebyte i en människas liv, en fullständig revolution som känns på insidan och som syns på utsidan, 1 Joh 3:14: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, eftersom vi älskar bröderna.”

 

Nu ska vi be. Hur vill du be? - Jag känner mig tom, uttorkad, nedsliten… fyll i så att också du kommer med. Vem av oss vill be, just nu och just här, inför den Gud om vilken Jesus säger ”er himmelske Far vet”… Vem vill be till den Gud som både beskrivs som allsmäktig Skapare och öm Fader: - Gud, skapa i mig!

 

"Skapa i mig..." Det är en fin bön att få be till Livets Gud.