Kasta inte yxan i sjön

Föredrag från Tabernaklet, Göteborg

Onsdagen den 22 oktober 2018

Micael Nilsson

 

 

Att "intala" hopp

 

Vi vill ge hopp.

Det står om Paulus, efter den våldsamma förföljelsen mot den unga kyrkan i Efesos: ”När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod.” Att intala mod. Smaka då de orden. ”Paulus… intalade dem mod.”

Man kan alltså tala mod in i andra människors liv.

När andra saknar mod och när modlösheten lamslår, är det alltså möjligt att liksom tanka in mod i andra människors tomma tankar, genom att tala mod. ”När oron hade lagt sig kallade Paulus till sig lärjungarna och intalade dem mod.”

Det är vad jag ber om inför den här hösten, att vi som fått i uppgift att predika och undervisa skulle kunna tala in mod i ditt liv och i vår gemenskap.

Vi vill ge hopp. Inte peptalk. Inte affirmationer, d.v.s. ord som hjälper dig till positivt tänkande, och inte bara en klapp på axeln. Vi vill ge rejält, bibliskt, substantiellt hopp. Och därför är den övergripande rubriken på höstens fördjupningskvällar ”Påfartssträckor”.


Så här presenteras detta i vår gudstjänstfolder: ”Vi hamnar på sidan av ibland, kör kanske vilse eller rent av i diket. På frågan vad jag egentligen tror på har jag någon gång svarat: - Jag tror på att få börja om. Det tycker jag nämligen att kristen tro handlar om. Det ska också terminens En Timme Bibel få handla om; d.v.s. om nya påfartssträckor in i glädjen igen.”

 

Det förbittrade blir sunt

 

Det finns många aspekter att lägga på detta. Förra månaden var rubriken: ”Förbittras eller förbättras?”. Då handlade det om kampen mot förbittringen, men också hur det vi går igenom, när Gud får leda oss och dessutom göra sina under i våra liv, kan bli viktiga lärdomar som gör oss bättre rustade för framtiden.

Det finns en bibeltext som på sitt sätt handlar om det, 2 Mos 15: 22-25: Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. Sedan kom de till Mara, men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara. Då klagade folket mot Mose och sade: "Vad ska vi dricka?" Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett visst slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött.

 

Försök sätta dig in i det här. Israels folk har vandrat tre dagar i öknen utan att ha något att dricka. Där finns barn, havande kvinnor, sjuka, gamla och lytta, människor och djur. Efter tre dagar i en öken var många så svaga att liv stod på spel. Så kommer man äntligen fram till en källa. Hoppet föds. Men snart visar det sig att vattnet är odrickbart. Det som skulle blivit så bra blev med andra ord en bitter erfarenhet.

Dessutom var det Moses som fick stå till svars för detta. Som om Moses skulle kunna rå för att vattnet var bittert. Det var väl inte hans fel! Men ibland måste någon få skulden för livets elände, och inte då så sällan just ledaren.

Då tar Moses ”ett visst stycke trä” som han kastar i vattnet så att det blev sött. Om det finns en naturlig förklaring här eller om detta är ett Guds under framgår inte. Hur som helst blev vattnet drickbart. Här har många tänkt på detta som en slags livslektion, på ett djupare plan; på hur stora besvikelser och bittra erfarenheter kan bli något drickbart, d.v.s. något vi drar lärdomar av och som i längden leder till mognad och växande tro.

 

Och vändningen i allt beror på ett ”visst stycke trä”, nämligen Jesu kors. D.v.s. saker och ting kan förändras vid korset så att det bittra vi möter i livet blir sunt och de förbittrade fria.

 

Yxan i sjön

 

Dagens tema är en lek med ord: ”Kasta inte yxan i sjön. Någon kan få den i foten.” Talesättet om att inte kasta yxan i sjön handlar om att inte ge upp, eller att inte avbryta arbetet, kasta verktyget i sjön och gå hem. Vi ska inte kasta yxan i sjön. Vi ska fullborda det vi påbörjar.

 

Faktum är att sjön är full av kastade yxor. Jag satt i ett samtal för några dagar sedan med ledare från Evangeliska frikyrkan. Det handlade om varför så många pastorer, som investerat 3-4 år av sina liv för att gå en utbildning, slutar efter bara ett eller några år i tjänst. En av mina studiekamrater på pastorsutbildningen kom då ihåg ett klassfotografi där vi stått ca. 20 stycken, på väg ut i olika uppgifter. Men nu var det bara han och jag kvar i pastorstjänst från den årskullen. I många fall fanns förstås naturliga orsaker, men i andra också svårare erfarenheter och personliga haverier.

När jag går vidare och tänker på de församlingar jag tillhört genom åren blir jag ledsen, för så många människor som en gång brann för Gud och människor har sakta glidit bort från både tjänsten och kyrkan, och t.o.m. ibland från Gud själv.

Naturligtvis kan vi inte bara nöja oss med att konstatera faktum. Vi måste också fråga varför, och kanske framförallt hur vi skapar nya påfartssträckor in i livet med Gud och in i kyrkan och tjänsten och glädjen igen.

 

Pionjäranda

 

Låt oss börja med den där bibeltexten och sedan följa den för att se om den kan hjälpa oss med något i våra egna liv, 2 Kung 6:1-7: Profetlärjungarna sade till Elisha: "Rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss. Så låt oss gå till Jordan och hämta varsin timmerstock därifrån, så kan vi där bygga oss ett annat hus där vi kan vara." Han svarade: "Gå ni." Men en av dem sade: "Jag ber dig: Kom med dina tjänare!" Han svarade: "Ja, jag kommer med." Så gick han med dem. Och när de kom till Jordan började de hugga ner träd. Men medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxjärnet i vattnet. Då skrek han till och sade: "O, min herre! Yxan var lånad." Gudsmannen frågade: "Var föll den i?" Han visade honom stället. Elisha högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. Sedan sade han: "Ta nu upp det." Då räckte mannen ut handen och tog det.

 

Den förlorade skärpan

 

Som sagt: den här gamla märkliga bibeltexten är förmodligen mer aktuell än vad vi först kanske tänker oss. Och den kommer dessutom förmodligen närmare än vad vi kanske är bekväma med. Jag möter kolleger som slutar sin tjänst. Jag möter andra i kyrkans olika ledarfunktioner som inte orkar längre. Vi har säker alla vänner som arbetat för mycket, för hårt och för länge och som därför kämpar med utmattning, men kanske framförallt med förlorade sina visioner och framtidstro. Terapeuten Tommy Hellsten skriver i sin bok ”Är det för sent att förändras?”, som en kommentar på en kvinnas berättelse om hur hon gått in i väggen (sid 142-144), ”Den här berättelsen är tyvärr mycket allmän. Man hör den gång på gång. Jag råkade lyssna på en intervju i radion med en forskare som sade att var tredje anställd i västerlandet har symptom på utbrändhet eller utmattningsdepression. Om detta stämmer, har vi här en sorts farsot, ett kulturellt fenomen, en modern version av den medeltida digerdöden. Denna gång är det inte kroppen som drabbas utan själen… Vad är det fråga om i utbrändhet? Vilken är kärnan i detta fenomen? Innerst inne tror jag att det är fråga om att förlora sin autenticitet – att tappa bort sig själv, att överge sitt djup, att förlora sin själ.”

 

Och vad händer då i kyrkan?

Vad händer på lång sikt med en kristenhet som går bakåt, med församlingar som lägger ner och med värderingar som ses som alltmer förlegade och ute… Vad händer med oss som lever under sekulariseringens erosion på vår frimodighet och glädje?

Jag tycker ibland att det verkar som att den kristna kyrkan i vårt land drabbats av en slags kollektiv depression, en slags "det-är-ändå-ingen-idé-mentalitet" som snabbt och effektivt kväver nya initiativ, och som nästan bara bryts av våra nysvenska vänner från andra länder som kommit till oss och som då och då påminner oss om att vi tror på en levande Gud som sannerligen inte gett upp. (Tack Gud för dessa vänner. Vilken gåva de är till oss!) Så här berättar Bibeln.

 

1. Det föds en vision om någonting större

 

Det föds en tro på någonting mer. Profeten Elisha hade en profetskola. Det var en framgångsrik skola som kunde skicka ut profeter över hela landet. Här bedrevs med andra ord en verksamhet med nationellt inflytande. Guds röst blir hörd och Guds ord har framgång, till välsignelse för ett helt land. Och en dag säger profetlärjungarna: Det här rummet är för litet. Låt oss bygga ett större rum.

Detta är pionjäranda. Den har alltid följt en sann andlig rörelse från Gud. Väckelseförsamlingen har alltid varit offensiv. Den har levt i den första kärleken och andats det pionjära. Det har handlat om människor som mött Gud och fått frid, men som inte slagit sig till ro med denna frid och med sin egen trygghet, utan som också fått en drivkraft att ge det de fått vidare till andra, på livets alla områden.

 

Vi sitter bokstavligt talat i ett rum idag som påminner oss om denna pionjärkraft. Den här församlingen grundades av en man som landsförvisades p.g.a. sin tro och den byggdes av människor som blev hatade för det, men som ändå gjorde det, drivna av en kraft som var starkare än vår naturliga längtan efter ett lugnt och stilla liv. Att förvalta detta arv är knappast bara att förvalta en kyrkobyggnad, utan att ständigt söka det pionjära i tron på en Gud som vill mer. Vi hade aldrig kommit dit vi är idag om inte detta initiativ hade fötts hos våra fäder: - Låt oss bygga vidare. Låt oss gå längre. Låt oss grunda nya församlingar på nya platser. Låt oss skicka ut missionärer till onådda områden. Låt oss ta initiativ för de fattiga och utsatta. Låt oss se till att Guds rike får utvidgas på den här jorden.

 

Bibelberättelsen skulle kunna vara en beskrivning av en församling som växt ur sina lokaler eller sina strukturer. Den skulle kunna handla om att vi ibland kommer till en plats då det är nödvändigt att tänka nytt och större för att vi också ska kunna representera någonting nytt och någonting större.

Vårt problem är ju att om vi inget förändrar kommer inget att förändras. Med tiden kommer då kyrkan att alltmer till ett slags andligt museum som vittnar om tider som gått mer än om riket som kommer. Vi kommer att hålla på som vi alltid gjort fast vi inte längre kommunicerar med vår egen tid. Vi orkar inte betala priset för förändring och väljer att skylla allt på människors ointresse, eller på det andliga läget. Till slut blir då församlingen en slags långvårdsavdelning där vi inget annat orkar eftersträva än att bevara lugnet så att vi kan få dö i frid. Vi motiverar vårt existensberättigande med vår rika sångskatt, vårt arv och vad vi en gång betydde för landet, snarare än att initiera nya idéer och ta kampen för framtiden.

 

Under 1800-talets senare del var Sverige i en oerhörd kris. Det var en ekonomisk kris där många av landets unga, initiativrika människor emigrerade. Det var en moralisk kris där superi och alkoholism var på väg att sänka ett uppgivet folk. Dit kom väckelsen, med nya tankar och med ny livskraft. Och från väckelsens första generation utgick ett rop: - Låt oss stå upp och bygga!

 

Det ropet utmanar oss idag. Inte sant? Vi behöver pionjärernas kraft och överlåtelse om vi på nytt vill spela en verklig roll för Sveriges och människors framtid. Tiden för uppbrott och nytänkande kommer alltid att vara en tuff tid. Den kommer alltid att kräva sitt ledarskap och att ha sin kostnad.

 

Tiden för nya initiativ kommer alltid att vara en kritisk tid. Att våga mer är ofrånkomligt också att ställa ett och annat på spel. Det är inte så konstigt om man känner sig liten inför detta. Men… vad är egentligen alternativet?

 

Bibeltexten handlar om väckelsens kraft, om den första kärleken, om hoppets kompass och överlåtelsens uthållighet. Här fanns ett antal människor som ville att deras herres tjänst skulle få beröra fler. De motiverades av en längtan efter någonting större. Finns den också i våra liv? Låt oss tänka länge och ärligt på den frågan. Låt oss ta med den hem och in i bönekammaren. Finns det en längtan i våra liv om någonting större?

 

Sund kristen tro sträcker sig framåt. Paulus skriver: "Kristi kärlek ger mig inget val..." Driven av kärlek var han ständigt på väg mot nya mål. Varför är då sjön så fylld av kastade yxor? Varför ger så många upp?

 

Jag gissar att vårt grundläggande problem inte är att vi saknar idéer eller pengar. Jag tänker att vårt grundläggande problem är att vi saknar väckelse. Väckelsen har alltid fött denna drivkraft i lärjungars hjärtan: Guds kärlek måste få beröra fler. Världen behöver bli räddad, och Jesus är frälsaren. Våra liv handlar om att göra alla folk till hans lärjungar. Jag tror att vi behöver be om en ny utgjutelse av Guds Ande över gamla kyrkor och samfund, som föder denna pionjäranda: - Låt oss bygga vidare!

 

2. Konkreta initiativ

 

Det andra som sker är att man börjar ta konkreta initiativ. Man gick till Jordan, började hugga ner träd och drog timmerstockarna till byggnadsplatsen. Detta var ett grovarbete. Och ibland är det ett grovarbete att tjäna Gud.

Det föddes en dröm, och det är bra med drömmar, men för att det skulle bli mer än en dröm krävdes arbete. Det är en sak att drömma men den som vill se dröm bli verklighet måste vara beredd att arbeta hårt för det.

 

Det är intressant. Jag har arbetat med bibelskoleverksamhet i många år. En av ledarna från en av de organisationer jag samarbetet med berättade för mig hur de sett en tydlig svängning i vilka skäl deras elever uppger för varför de sökt in på deras skola. För några år sedan angav man att man ville utrustas för tjänst. Idag uppger de allra flesta att de vill gå en bibelskola för egen uppbyggnad.

Jag skulle absolut skriva under på att jag sett detsamma på de skolor jag a varit ansvarig för. Vi ser en tydlig vridning in mot det egna, bort från tjänst och in mot den egna tryggheten och upplevelsen.

Jag tror verkligen att jag måste ställa mig själv, som kristen och som en Jesu lärjunge måste ställa mig själv inför frågan: Vad bygger jag just nu med mitt liv? För ett genuint kristet liv är ett liv som bygger någonting. Det är därför jag inte ska springa från församling till församling och från plats till plats alltefter som det känns bäst för tillfället. Jag behöver ge mig åt Gud och börja bygga någonting, så att jag en dag kan se tillbaka på mitt liv och se att någonting blev byggt, för när mitt liv en gång ska prövas så är det inte vad jag tyckt utan vad jag byggt det kommer att handla om, 1 Kor 3:13: ”och det skall visa sig hur var och en har byggt.”

 

3. Att tappa yxan i sjön

 

Nu vill jag vända mig till dig som drömt drömmar och börjar arbeta mot dem men som tappat yxan i sjön. Här står en lärjunge och håller på att hugga ner ett träd. Här står en lärjunge och håller på att förverkliga sin dröm. Men plötsligt inträffar något. Yxhuvudet far i sjön.

Vad är det som sker? Man skulle väl kunna uttrycka det så här: han tappar skärpan i sin tjänst. Får du tag på det? Det kan nämligen hända oss alla. Någonting sker, kanske utan att vi först märker det, som gör att vi förlorar skärpan.

Du kanske förstår mig alltför väl? Du kanske har varit med om sådana tider där du arbetat och arbetat utan att se något resultat av ditt arbete. Du kanske t.o.m. är där just nu? De stora upplevelserna ligger långt bak i tiden.

Du kanske har resignerat och tänkt att det väl är så här du får ha det nu. Det är bara att bita ihop och arbeta på. Men vad händer då? Vad skulle hända med profetlärjungen som tappat yxjärnet i sjön om han bara fortsatte som om ingenting hänt, d.v.s. om han fortsatte att slå det tunga skaftet i stammen utan yxjärn?

Här är vad som skulle hända. Det skulle göra ont. Han skulle kanske t.o.m. skada sig själv.

Vet du vad jag har upptäckt? Förvånansvärt många människor gör det där, ändå. De fortsätter som förr. De vet att det inte kommer att gå längre. De mår inte bra. De ser inga resultat. Och de känner ingen glädje. Men det enda de kan är att fortsätta att köra på, i någon slags förhoppning att allt ska lösa sig själv eller att ingen ska upptäcka något, eller att de åtminstone ska överleva. Men resultatet blir alltför många gånger att de också till slut kastar yxskaftet i sjön och går hem, och att de kanske skadat sig själva för livet.

 

Det finns ett annat alternativ: Stanna upp och ropa på hjälp!

I den andliga tjänsten, d.v.s. i tjänsten för Gud gäller det här: Det är Guds Ande som ger dig skärpa i din tjänst. Det går inte att ersätta Guds ande med talanger eller hårt arbete. Du återvinner inte heller Guds andes kraft genom att fortsätta slå yxskaftet i trädet, ännu hårdare, d.v.s. genom att försöka ännu mer i egen kraft. Nej, tyvärr, ju hårdare du försöker desto mer sargar du dig själv. Mitt råd är att du istället gör som profetlärjungen: Stanna upp och ropa till Gud om hjälp.

Så här är frågan: Hur kan den som förlorat skärpan i sin tjänst, och i sitt liv, återfinna den igen? För, kom ihåg, detta är inte berättelsen bara om den förlorade skärpan utan framförallt om den återfunna skärpan.

 

Några nödvändiga steg:

 

a) Gå tillbaka till det tillfälle då du förlorade din skärpa

 

Gå tillbaka till det tillfälle, den händelse eller den plats där det hände.

Kom ihåg Elishas fråga: Var föll den i?

Varför tappade du skärpan?

Varför förlorade du din gemenskap med Gud?

Varför sinade glädjen?

Varför tog kärleken i ditt äktenskap slut?

Varför dog din dröm?

Vad var det som hände?

 

I vissa fall är det lätt att ge svar. Något plötsligt inträffade. Ett sjukdomsbesked. Ett dödsfall. Eller kanske ett syndafall, ett svek, ditt eget eller någon annans.

Andra gånger är det svårare att förstå vad som inträffat. Skärpan kanske försvann mer långsamt, kanske för att du högg i sten, eller för att du tappade modet p.g.a. en situation som slet ner dig. En situation där man inte kan se någon förändring, trötthet, stress, maktlöshet…

Job ger ord åt det, Job 6:11-13: ”Har jag styrka som kan ge mig hopp, finns ett slut som ger mig tålamod? Är min styrka stenens, är min kropp av brons? Nej, för mig finns ingen hjälp, alla vägar är stängda.”

Den är farlig, den där maktlösheten. Dag för dag slits skärpan ner.

En annan sådan långsiktig process som sliter ner eggen i våra liv är tvivel, trons trötthet. Ytterligare en orsak är långvariga felaktiga prioriteringar, en vandring steg för steg bort från Gud och bort från den första kärleken. Var föll den i? Vad var det som hände?

Du kanske slutade gå till kyrkan? Du kanske blev avundsjuk på någon eller besviken på något. Du kanske rationaliserade bort din andakt eller svek dina ideal. Du kanske föll i en synd och fick börja brottas med skam.

Om vi verkligen försöker och om vi verkligen har modet att se ner i djupet av vårt andliga liv, i en bön om Guds ledning, kan vi till slut förstå var och varför vi förlorat vår skärpa.

 

Nästa fråga är självklar: Hur får man upp yxhuvudet igen. Hur återfår man skärpan? Finns det hopp om framtiden?

 

b) Låt Kristi kors utföra sitt verk i ditt liv

 

Elisha tog "ett stycke trä"...

Kommer du ihåg var vi startade, vid Mara, vid källan med det förbittrade vattnet och med Moses som kastade ”ett visst stycke trä” i vattnet så att det blev sund?

Vad är det för trä som både gör det förbittrade sunt och som framkallar den förlorade skärpan igen? Jag vet inte vad dessa profeter använde för trä, men jag vet vad det är en bild för, nämligen för korset. Det finns ”ett visst stycke trä”, Jesu Kristi kors, som kan göra under i våra liv, 1 Kor 1:18: ”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”

Nej, inte korset i sig, inte ett helige föremål, en laddad artefakt, men det Jesus gjort för oss på korset.

Korsets kraft är Guds kärlek, Rom 5:8: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Och här är konsekvensen för oss, nämligen fullständig förlåtelse och fullkomlig upprättelse, Kol 2:13-15: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.”

Det är av alla dessa skäl Paulus skriver, Gal 6:14: ”För min del vill jag aldrig vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.”

 

Det här är märgstarka bibeltexter. Detta är vårt hopp, stadigt grundat och ännu verksamt. Kraften från Jesu Kristi kors förvandlar människors liv. Gud kan göra det omöjliga. För det handlar det ju om här, inte sant? Elisha sträckte ut ett visst stycke trä och yxjärnet flöt upp igen.

Men, yxjärn flyter inte. Inte en chans i världen. Nej, jag säger inte att järn flyter, utan att Gud kan göra vad G vill. Gud är inte begränsad av vad jag tycker verkar möjligt eller inte. Det Gud gör med oss har att göra med vad Gud redan gjort för oss. På Golgata. Där Jesus en gång för länge sedan bröt all förbannelse och upprättade en mötesplats mellan människa och Gud. Du behöver med andra ord inte se tillbaka på det som var med ständig sorg. Jag misslyckades den gången. Den synden fördärvade mitt liv. Den händelsen förbittrade mig. Ropa till Gud istället och be om hjälp. Låt Gud göra det ingen annan kan. För här är det fina. Om Gud får vara Gud så behöver du inte vara det. Om Gud får vara Gud kan Gud få göra det Gud kan. Och du får göra det du kan. Nämligen anförtro dig i Guds händer och be Gud ta hand om ditt liv. Notera också den här delen av lärjungens bön om hjälp: "O, min herre! Yxan var lånad." Man kan förstå hans förskräckelse. Järnyxor var inga billiga saker på den här tiden. Han hade inte råd att köpa eller äga en yxa. Men någon vänlig människa hade visat honom sitt förtroende och lånat ut denna dyrgrip till honom. Det hade varit illa nog att förlora sin egen yxa. Men nu förlorade han någon annans yxa. Att tappa bort eller att förstöra något som tillhör någon annan är mycket värre än att förstöra något man själv äger. Håller du med? Jag tror att det här också är viktigt. Du har fått din skärpa av Gud, den är lånad, eller en gåva, 1 Krön 29:14: ”allt kommer från dig, och ur din hand har vi gett det åt dig.” Det handlar alltså inte om mig, om mitt namn och min vilja och min framgång. Gud har gett oss olika gåvor som vi kan ge tillbaka till honom för att hans namn ska bli helgat, hans rike komma och hans vilja ske. Alltså borde min bön låta ungefär så här: - Gud ge mig åter min skärpa och min kraft så att jag kan ge det tillbaka till dig, för ditt namns skull. Men berättelsen slutar inte där. Nej, först måste den olycklige lärjungen få greppet om saker och ting igen: ”Elisha högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. Sedan sade han: "Ta nu upp det." Då räckte mannen ut handen och tog det. c) Räck ut din hand och ta det Gud har för dig Rom 11:29: ”Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.” Gud vill ge dig skärpan åter, men kom ihåg och glöm det aldrig: Det är ett lån. Den skärpa du har i ditt liv är ett lån. Du är fortfarande beroende av Gud. Nu måste du sträcka dig ut efter det Gud har för dig. Med dessa ord drar liksom Elisha in sin lärjunge i undret. Han har sin del att göra. Gud gjorde undret. Hans läromästare stod för ledarskapet och vägledningen. Men han måste själv sträcka ut sin hand och ta emot allt. Vad betyder det? Jo, det betyder att om Gud har talat till dig ikväll så har du som profetlärjungen vid trädet ett val. Du kan låtsas som om ingenting har hänt. Du kan fortsätta som förut, till dess du sargad ger upp. Eller så kan du börja om, ödmjuka ditt hjärta, och be en bön: - Gud, jag har för¬lorat det jag en gång ägde. Skärpan är borta. Kraften har vikit. Glädjen har torkat bort. Hjälp mig! Så gör Gud sitt under. Det du kastat i sjön kommer upp till ytan. De drömmar du inte längre drömmer och de syner du inte längre ser kommer tillbaka. Den hängivenhet och intimitet du förlorat kan återfås mot beskrivning om du bara säger till Gud: Ge mig nåd, än en gång. Var det synd som släckte elden, ta emot förlåtelse och staka ut en ny väg. Var det bittra erfarenheter, någon annans svek, är korset platsen där du ska ge någon förlåtelse. Var det felaktiga prioriteringar som fick kärleken att falna, be om ny eld i ett nytt möte med Guds närvarande helige Ande, och Gud ska inte vara svårövertalad, Luk 11:13: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?"

 

Dags för någonting större

 

Jag vill tala in mod i ditt liv. Det är dags för någonting större. Kanske upplever vi att vi förlorat skärpan. Kanske är bilden sann för vår ditt liv, och kanske för mer än så.

 

Var börjar detta större? Jo, vid korset, på knä inför Gud i bön där ödmjuka hjärtan som söker sin Gud: -Herre hjälp oss. Ge oss vår skönhet åter? Ps 34:18-19: ”De rättfärdiga ropar och Herren hör, han räddar dem ur all deras nöd. Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande.” Ps 85:7-10: ”Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk får glädjas i dig? Herre, visa oss din nåd och ge oss din frälsning! Jag vill höra vad Gud, Herren, talar. Han talar frid till sitt folk, till sina trogna, men de får inte gå tillbaka till dårskap. Ja, hans frälsning är nära dem som vördar honom, för att härlighet ska bo i vårt land.”

Förbittras eller förbättras?

 

Föredrag från tabernaklet i Göteborg

Onsdagen den 19 september 2018

Micael Nilsson

 

Vi ska börja med en bibelberättelse. Men först behöver du en förförståelse. Du kommer att möta namnet Noomi. Det betyder ”den ljuvliga” eller ”den lyckliga”. Det andra namnet är Mara, som betyder ”den bittra”. 

 

Ruts bok, kapitel 1: ”På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.

Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land, för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne. Men när de var på väg mot Juda land sade Noomi till sina båda sonhustrur: ’Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.’ Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, och sade till henne: ’Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.’

Men Noomi svarade dem: ’Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.’

Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: ’Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.’

Men Rut svarade: ’Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.’ När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.

Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ’Är det inte Noomi?’ Men hon sade till dem: ’Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.’

Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började."

 

Några korta kommentarer

 

Först: Livet är tufft ibland. ”I världen får ni lida” säger Jesus och talar Jesus om att livet i en trasig värld är märkt av lidande, och att ”var dag har nog av sin egen plåga”. Detta är då aldrig ett uttryck för modlöshet eller tungsinne hos Jesus. Detta är en klar blick på människans villkor i den här tillvaron. Livet är tufft ibland. Och vem kan då tycka annat än att det går att förstå att det då och då blir för mycket för oss och att det då kan hända att vi förbittras? 

 

Inte bara skulle jag säga att det kan hända, utan att det kanske t.o.m. är en av de största prövningar vi möter i livet. För utan Gud vore ju allt en slags tragedi. En tragedi som får kung Salomo att utbrista i en klagosång över alltings elände i Pred 2:10-11: ”Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.

Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.”

 

Utan Gud är livet likt en grekisk tragedi… 

Minns du från din skolgång vad en grekisk tragedi är? En grekisk tragedi är en pjäs om en hjälte som drömmer om att nå storhet och ära, men som aldrig någonsin når fram. Hur han eller hon än försöker förhindras de av olika händelser och framförallt av sin egen svaga karaktär. Huvudpersonerna drömmer om något de aldrig kan nå. Utan att kunna göra något åt saken går de mot sin undergång.  

 

Man skulle kunna se dessa berättelser som ett slags inre nedärvt minne av någonting större, som när barnen leker prinsar och prinsessor, helt enkelt för att det är vad de är, d.v.s. de skapades till kungabarn, till Guds söner och döttrar och Guds egen avbild. D.v.s. människan är skapad för något stort. Men, fortsätter Bibeln, Rom 3:23: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.” (Bibel 2000) 

Vi har förlorat denna storhet. Vi har tappat bort vår skatt. Och någonstans vet vi det alla. Och glömmer våra hjärnor så minns fortfarande hjärtat. Livet måste vara mer än att bara leva och dö. Men vi gäckas. Våra försök att nå denna storhet skapar många olika religioner. Men i slutändan misslyckas de alla. För vi kan inte nå Gud. Hur skulle det gå till. Vi förhindras av livets svårigheter och vår egen svaghet. Vårt enda hopp är att Gud själv söker upp oss. 

 

På det sättet kämpar den grekiska tragedin med insikten om att vi alla söker något stort, men också med fåfängliga med detta sökande. Det blir förstås hopplöst. Men det är ju också så det blir, utan Gud. 

Utan Gud föds vi, lär oss gå, lär oss drömma, är unga och blir förälskade. Vi kanske gifter oss och får barn. Livet ligger framför. Allt är möjligt. Ligger man i kan man nästan nå vad som helst. Innan saker och ting rasar över en som ett jordskred. Man börjar bli lönnfet. Man får gråa hårstrån och påsar under ögonen. Människor man älskar försvinner. Man förlorar föräldrar. Man kanske går igenom en skilsmässa. Drömmen kraschar som en gammal dator och allt hänger sig. När man försöker starta upp igen finns det man arbetat på inte ens kvar i minnet. Man blir sjuk. Barnen flyttar ut. Man blir allt mer ensam. Och så dör man. 

Tala om grekisk tragedi! Och då, om detta är livet, är det väl inte så märkligt om kampen mot besvikelserna till slut blir övermäktig; om människan kollapsar under sin egen tyngd, och utbrister med Salomo, Pred 1:2-3: ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen?”

 

Och här är nu Noomi. Hon har förlorat mer än de flesta behöver förlora, sin man, sina två söner, och med detta sin trygghet, sin livsglädje och sitt hopp. 

 

Så kan vi förbittras, av besvikelser och elakheter, på många sätt och av många olika skäl. Det kan förstås också ske i olika grader, som något som ligger kvar som ett glödande kol eller en förlamande sorg någonstans inne i själens förrådsutrymme till den förbittring som tar över och smaksätter hela livet. 

Jag läste om en kvinna som var över 90 år gammal, men som fortfarande återberättade samma berättelse om och om igen. En berättelse om hur hennes syster inte gav henne de pangar, motsvarande några få kronor idag, hon tyckte hon hade rätt till, så att hon skulle kunna köpa sig ett par skor när hon var ung. Och även om det nu hade gått en väldigt lång tid återberättade hon allt med en ilska och en ledsenhet som fick henne att återuppleva allt om och om igen, som ett minne som gått i loop, men en och samma slutsats: - Jag kommer aldrig att glömma eller förlåta detta. 

 

Så här skriver författaren Russ Harris i boken ”När livet slår till”, en bok som utgår bl.a. från den egna erfarenheten av att livet ibland slår till, vilket i hans fall var beskedet att hans två år gamla son led av autism. Ett besked som knockade honom till marken. ”Tyvärr är dock smällen bara början. Det som kommer sedan är ännu tuffare. För efter smällen och uppvaknandet kommer glappet. Verklighetsglappet. Jag kallar det så eftersom det handlar om skillnaden mellan den faktiska verkligheten och den verklighet som vi skulle vilja leva i. Och ju större glappet är mellan det två verkligheterna, desto smärtsammare blir de känslor som uppkommer avundsjuka, svartsjuka, rädsla, besvikelse, chock, sorg, nedstämdhet, ilska, oro, indignation, fruktan, förbittring - kanske till och med hat, förtvivlan och äckel. Och medan smällen är över på ett ögonblick kan glappet finnas kvar i dagar, veckor, månader, år och ibland till och med decennier.”

”Vi kan känna oss förbittrade på andra för att de har svikit oss, behandlat oss illa, struntat i oss. ... Det stora problemet med förbittring är att den får oss att återuppleva all smärta, ilska och känsla av att ha blivit kränkta. Händelserna ligger egentligen i det förflutna, men när vi grubblar över dem i nuet återupplever vi smärtan. Vi börjar koka av ilska och missnöje, och då försvinner förstås all livsglädje.”

 

En svår sak att tala om

 

Okej, jag behöver säga något om det svåra med att hålla ett föredrag om bitterhet, och det ännu svårare med att ha ett själavårdssamtal med någon som drabbats av förbittring. Förbittring gör nämligen ont. När man närmar sig förbittringen närmar man sig en smärtpunkt. Man kan inte göra det hur som helst. Ändå måste den beröras, som när doktorn klämmer på magen och frågar om det gör ont här eller där, inte för att läkaren är elak utan för att smärtan säger något om varför du inte mår bra. Med andra ord, jag vill inte beröra dig oförsiktigt, och ändå kan det hända att något av det jag berör gör ont.

 

För det andra är det nog det vanliga att den förbittrade snarare söker sympati än lösningar. Det finns olika skäl till det, som att en gammal förbittring blivit en sköld, eller ett vapen, som kanske det lilla barnet lärde sig att hålla upp mot en elak förälder, och även om barnet alla dessa år bara skadat sig själv på detta vapen, och även om mamma eller pappa dog för länge, länge sedan vågar det inte släpa taget, för vad händer då. Säger man då någonting nödvändigt om att förlåta eller att släppa taget upplevs det ofta som att man tar förövarens pari, eller att man inte förstår den som lider, eller att man är kärlekslös… vilket inte så sällan leder till att både sköld och svärd far upp igen. Sällan är man mer maktlös än där… Man vad händer då? Vad händer om vi inte får hjälp, eller om vi inte tar emot den hjälp vi får? Låt oss tänka på det en stund.

 

Vad säger erfarenheten?

 

Förbittring är ingen ny sak. Människor tänkt mycket och länge omkring det här ämnet. Några röster ur mängden. Det är citatet använd t.ex. av anonyma alkoholister, som ser hur nödvändigt det är att bryta förbittringen för att bryta ett missbruk: ”Bitterhet är som att dricka gift och hoppas att någon annan ska dö”, eller det liknande ”Att vara bitter är som att dricka råttgift och hoppas att råttan ska dö.” 

Dessa citat igenkänner en tragisk sanning. Det är inte den du är bitter på som mår illa. Det är du. Det är du som förtärs. Det är ditt liv som blir sämre.

 

”När jag gick genom dörren mot porten som ledde ut till friheten, visste jag att om jag inte lämnade mitt hat och min förbittring bakom mig, skulle jag aldrig komma ut ur mitt fängelse.” (Nelson Mandela)

Också väldigt intressant. En del människor kommer aldrig ut ur sitt fängelse. Deras jagande efter hämnd blir en jakt på en sinnesfrid de aldrig kan nå den vägen.

 

Ett citat till: ”Att hålla sig fast vid förbittring är som att låta någon du avskyr bo hyresfritt i ditt huvud.”

Jag hörde en berättelse från tiden då Albanien blev fritt från kommunistdiktaturen. Jag hade vänner som arbetade där som missionärer tidigt. När kommunistregimen föll 1992 kom många evangelister till Albanien och hade stora möten. En och annan upptäckte då att det gamla hatet till den döde diktatorn Enver Hoxa blev en genväg till lyssnarna. Om man drev med honom skrattade folket, som aldrig fått skratta åt honom förr. Det blev en effektiv genväg… men vad ledde den till? En annan evangelist såg vad som höll på att hända. Det är farligt att stryka under människors ilska och förakt. Det går lätt inåt. Alltså predikade han, vilket förstås var en betydligt beskare medicin: - Ni måste förlåta Enver Hoxa. Varför? undrade många. Jo, för alla du inte förlåter drar du med dig genom livet. Om du vill leva ett liv fritt från Enver Hoxa så behöver du släppa taget om honom, för det spelar ingen roll om han har varit död i tio år, så länge du är förbittrade fortsätter han att förpesta ditt liv. Eller, en gång till: ”Att hålla sig fast vid förbittring är som att låta någon du avskyr bo hyresfritt i ditt huvud.” Vet du något om det?

 

Vad säger forskningen?

 

Susanna Radovic, doktor i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet, skriver i Forskning & Framsteg och tänker högt runt omkring om förbittring kan bli nästa årtiondes motsvarighet till utbrändhet.

Hon refererar då t.ex. till den tyske psykiatern Michael Linden som säger att ”Bitterhet kan utgöra ett djupt destruktivt beteendemönster och borde identifieras som en psykisk störning under namnet ’Posttraumatiskt bitterhetssyndrom’”, förkortat PTSD.  

Han säger: - Personer med PTSD är ofta rädda och ångestfyllda. De upplever att världen har behandlat dem orättvist. Bittra människor är typiskt goda människor som har arbetat hårt för något viktigt, som ett jobb eller en relation, men så händer oväntat och svårt, de blir avskedade, de blir svikna av sin partner… och fylls av en djup känsla av orättvisa. Istället för att bearbeta förlusten kan de inte komma över känslan av att ha blivit behandlade illa. De blir arga, pessimistiska hatare utan hopp, säger Dr Linden. 

 

Bitterhet byggs upp långsamt när man inte kommer över känslan att ha blivit orättvist behandlad. I stället för att försöka bearbeta förlusten blir man hatisk och uppgiven. Man ser inte att man själv och ingen annan har nyckeln till förändring. Och faktum är att man kan få betala ett högt pris, inte bara för känslomässig instabilitet och vredesutbrott – utan också för allvarliga fysiologiska förändringar som sämre immunförsvar och ämnesomsättning, sömnrubbningar och hjärtbesvär”, skriver Jennie Sandberg, i en artikel i tidningen ”Må bra” och hänvisar till boken ”Embitterment: Societal, psychological and clinical perspectives” (Bitterhet: sociala, fysiologiska och kliniska perspektiv) där internationellt framstående forskare i psykiatri visar hur långvarig bitterhet kan leda till fysisk sjukdom. Hormoner och immunförsvar påverkas, blodtrycket stiger, hjärtfrekvensen och risken för hjärtsjukdomar ökar…” ”Hur botar man då detta? Problemet är att personer som lider av bitterhetssyndrom sällan söker sig till psykiatrin för att få hjälp, eftersom de inte inser att problemet (delvis) ligger hos dem själva, menar Dr Linden. De är i stort sett obehandlingsbara eftersom de själva är övertygade om att hämnd är enda lösningen på deras problem.” (Jennie Sandberg, Må Bra, 151121)

 

Vad gör förbittringen med oss?

 

Man skulle alltså kunna säga mycket om vad förbittring gör med oss. Det gör oss enligt Michael Linden till ”arga, pessimistiska hatare utan hopp”. 

Det hotar att leda till kroppslig sjukdom på olika sätt. 

Ur ett andligt perspektiv skulle jag dessutom vilja påstå att det släcker vår frimodighet och tar vår glädje ifrån oss, så som det kommer till uttryck i liknelsen om den förbittrade sonen, d.v.s. om den förlorade sonens äldre bror. Minns du hans reaktion på faderns glädje över hans yngre broders återvändande? Jag läser, Luk 15:28-32: ”Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom! Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."

 

Hör du hur bitter han är? Han har arbetat… nej, han har slavatför sin pappa. Och inget har han fått för det. Inte ens en killing. Och nu… nu får hans lillebror som fått allt annat redan, och som slösat bort det, också detta. Det känns som att han fräser fram sina ord genom sammanbitna tänder. Hans minspel är stenhårt, hans halsmuskler spända och blicken mörk: ”när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom!” 

Han kan inte ens tala om sin bror som sin bror. ”han där… din son.” Det är pappa som måste hjälpa honom att få det rätt: ”Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen…” Inte ”han där”, objektifierandet, eller din son, avståndstagandet, utan ”din bror”.

Ser du hans problem? Hör du vad bitterheten gör med oss? Han har slavat. Han har inte fått något. Men pappa säger: - Allt jag har är ditt. D.v.s. inte en timme har jag tagit av dig. Du har inget förlorat. Allt ditt arbete har varit en investering i din egen framtid. 

Men, lyssna nu, för detta är djupt: Förbittring förblindar. Förbittringen hindrar oss från att se hur rika vi är i tron på Jesus. Det är därför Paulus ber i Ef 1:18: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga.”

 

Till allt detta gör förbittringen dig trött. Förbittrade människor är trötta. Det är så jobbigt att bära på så mycket och så många. Så här säger Job om detta i Job 10:1: ”Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.” - Jag är trött… För först blir man dödstrött. Sedan blir man livstrött.

 

Detta är vad förbittring gör med oss. Frågan är förstås också vad den gör genom oss. Hur den påverkar både oss och de vi påverkar. Jag har aldrig träffat någon som kanske varit gift med eller levt nära en förbittrad partner som själv varit lycklig och blomstrande. Förbittring är giftigt. Din förbittring kommer att påverka din omgivning, t.o.m. de du älskar mest, eller kanske mest av allt de du älskar mest, din livskamrat, dina barn, din församling… Det finns helt enkelt så många skäl till att söka hjälp. 

 

Det som binder

 

Dessutom behöver jag tänka på de här orden av Jesus, Joh 20:23: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden."

Är det så att vi skapar band, att vi binder upp varandra, genom oförsonlighet? Är det vad Jesus säger här? 

I så fall säger han ju också något om lösningen på problemet: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna.”

 

Jag läste om en kvinna som var så förbittrad, på sin mamma, eftersom mamma aldrig lyckats bekräfta henne och eftersom hennes uppväxt var så kall och kärlekslös. Så lyssnar hon på en predikan om vikten av att förlåta. Den drabbar henne. Hon förstår något nytt och viktigt. Fast det tar emot ber hon så här: - Jag förlåter min mamma och jag löser henne från hennes skuld i Jesu namn.

Sådana bönestunder är inte så underbara. De liknar mer arbetet i en förlossningssal, de är kämpiga och slitsamma, och gör ont… men de föder liv.

Det första som händer händer två dagar senare, när hennes mormor ringer upp hennes mamma, för mormor söker sinnesro. Hon måste få be sin dotter, d.v.s. den unga kvinnans kalla mamma, om förlåtelse, eftersom hon varit en hård och kärlekslös mamma. För sådant kan gå i generationer. En del människor är kärlekslösa helt enkelt för att de ingen kärlek fått. 

Men det slutar inte där. Bara några dagar senare ringer den unga kvinnans mamma upp henne. För nu är också hon där. Nu vill också be om förlåtelse för sin kärlekslöshet. Jag tycker att man ska vara försiktig med att göra teologi av erfarenheter, men kan inte låta bli att fundera över detta: Är det möjligt att förlåtelsen löste upp gamla band och att den där bönen fick en slags kedjereaktion av befrielse? 

 

Dessutom tänker jag på Stefanos, den förste i raden kristna martyrer genom historien som dör med denna bön, Apg 7: ”Herre Jesus, ta emot min ande.’ Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!’ Med de orden somnade han in.” Men till denna bön lägger också Lukas en kommentar: ”Och Saulus hade samtyckt till att han dödades”.

D.v.s. Stefanos dog, och Saul hade skuld i det. Men Stefanos dör med ett rop om nåd. Jag vet inte om det var så, men kanske… kanske löste han Saul i denna bön om nåd, så att Saul kunde gå vidare i Stefanos i sitt dödsögonblick Saul från detta band så att han blev fri att bli den Paulus som skulle komma att ge sitt liv för evangeliets segertåg över världen. O, vad jag undrar om de träffats nu, och vad de i så fall sa till varandra när de möttes.

 

Du behöver få vila från min röst nu. Låt oss vända oss till varandra i små grupper och bara berätta för varandra vad vi tänker så här långt. Är det här viktigt eller inte? Och varför? Vi tar tre minuter för ett kort samtal.

 

Vad gör man för att komma vidare?

 

Förbittring är en lömsk sak. Vi skadas av andra och får själva bära bördan. Kanske växer hämndbegäret inom oss så att vi vägrar släppa taget av det skälet. Eller kanske vet vi inte hur man gör det. Men eftersom, som det sägs ibland, bitterhet är en syra som fräter sönder sin behållareär vi själva, och kanske de som står oss nära, de stora förlorarna, och inte den jag är förbittrad på. Och i den insikten, liksom i den förbittrade broderns oförmåga att vara glad i Gud och fri i livet måste jag ta tag i min situation och förändra den. Dessutom hotar min förbittring att påverka en hel församling. Bitterhet är nämligen smittsamt, Hebr 12:15: ”Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot får växa upp och skada och smitta många.” 

 

Vilket leder till frågan ”hur”, inte sant? Hur kan man komma vidare?

Den som bläddrar i självhjälpsliteraturen kommer att finna oerhört många råd, varav de flesta är goda. Dock finns det situationer som går så djupt att självhjälp inte räcker, där den kristna tron ger något mer och något djupare, enkelt uttryck i Jesu löfte, Joh 14:14: ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.”

 

Den helige Ande är hjälparen för den som behöver mer än självhjälp. Nåd är starkare än råd. Och Gud är större än jag. Så låt oss börja där. Gud finns vid din sida. Och Gud är på din sida, Jer 29:11: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”

Gud är dessutom mäktig nog att förverkliga det han vill i ditt liv, Fil 1:6: ”Och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag.”

 

Kort sagt är inte Bibeln hjälp till självhjälp. Dess grundord är istället dessa, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas…”

”Låt er förvandlas” är ord som både visar på ditt behov och tar dig på allvar. Du är inte ett offer för omständigheter. Du är en Jesu lärjunge. Du kan förvandlas. Ditt liv kan bli annorlunda. Och när du inte längre kan kan Gud. I slutändan handlar det inte om vad du kan utan om du tillåter Gud att visa vad Gud kan.

Låt mig ge din några tankar om det. Den första handlar om ”sinnesändring”. Den andra handlar om nytt fokus. Den tredje handlar om förlåtelse.

 

Sinnesändring

 

När Bibeln talar om ånger eller omvändelse används det grekiska ordet metánoia, som betyder "sinnesändring".

Det är ett djupt ord som motsvaras av löftet i Hes 36:26: ”Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er.” 

Vi står upp. Vi bekänner vår synd. Att bekänna sin synd är lite som det mer moderna begreppet om att man ska äga sina problem, d.v.s. man ska stå upp som en mogen människa och ta ansvar för sitt liv. Man ska inte nöja sig med att förklara eller försvara sina problem. Man ska stå för dem.

Med detta är det inte sagt att din förbittring är ditt fel, men det är primärt ditt problem. Din förgripare kanske aldrig kommer att be dig om förlåtelse eller komma till insikt om vad han eller hon gjort, han eller hon kanske t.o.m. är döda sedan länge.

Vad jag säger är det här. Ska våra liv förvandlas måste vi göra upp med vår offermentalitet, resa oss upp och erkänna att vi har ett problem som vi själva måste ta ansvar för.

 

Att du tar ansvar för det betyder dock inte att du själv måste kunna lösa det. Kom ihåg Jesu enkla löfte i allt som är svårt, Joh 14:14: ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.” Men Gud kommer aldrig att köra över dig. Du måste låta Gud göra det Gud kan.

 

Om du har mött en människa som blivit översvämmad av förbittring, så att det tagit över känslo- och tankeliv, kan du förstå något om hur fantastiskt ordet ”sinnesändring” är. Det är Guds gensvar på en enkel bön, men också ett av Skaparens mästerverk: - Och han som satt på tronen sa: ”Se jag gör allting nytt”. Nej, du kanske inte kan förlåta. Men om du vill finns det hjälp att få. ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.”

 

Här kommer vi till fokusförlyttningen

 

Många terapeuter skulle säga det samma. Du har fastnat med blicken. Och då behövs inte mycket. En kvinna var så full av hat mot en man. De var båda gamla. Men hon bar en gammal oförrätt inom sig som hon aldrig kunnat släppa. Historien är märklig, eller åtminstone detta att den tog så hårt. När de båda gick i skolan hade han varit elak. En dag hade han kastat en snöboll på henne. Och hon hade blivit så kränkt och ledsen att hon fastnat i loop i den händelsen. För det behöver faktiskt inte vara större. När någon klarat av att överleva ett koncentrationsläger utan att förbittras räcker det med en pojknäve snö för att någon annan ska fastna ett liv. 

 

Bibeln har sin egen variant av fokusförflyttning. Lyssna, Matt 5:44: ”Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Det är orimligt och omöjligt! säger vi. Hur ska jag kunna älska mina fiender? – Be för dem, svarar Jesus. 

Låt oss vara konkreta här. Kan du (du ska inte svara högt) tänka på någon människa just nu som du har svårt att förlåta, av något skäl? Tänk gärna på någon som fortfarande är i livet. Här är min fråga. Vill du förlåta? I så fall, här är min förskrivning: - Gå hem och bed för honom eller henne varje dag, så ärligt och varmt du kan, under en månads tid och se vad det gör med dig.

 

Det sista handlar om förlåtelse

 

Varför är det svårt att förlåta när man förbittras? Jo, för att det ofta uppfattas som att det är att ge den andre rätt. Att förlåta är att kapitulera, eller t.o.m. att retirera från åsikter och övertygelser. Men det är fel. Det är helt enkelt inte vad det är. Det svenska ordet förlåta ligger det grekiska ordet nära, det är välfunnet. ”För” kommer från det gamla ”fara” och det andra ledet i ordet ”låta” är vad det låter som. Ordet betyder helt enkelt att ”låta fara” eller släppa taget. 

Om du skulle se en drunknande hålla i en tung sten skulle det vara ett klokt råd: - Släpp taget. Eller, Ef 4:31: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska.”

Hör du hur det eskalerar. Bitterhet, nedtryckt ilska som fastnat i bröstet och blir häftighet och vrede, som inte går att hålla tillbaka och blir skrikande, som till slut urartar i förolämpningar och ondska? Den spiralen bör brytas tidigt!

 

Nej, förlåtelse är inte att ge förövaren rätt. Det är att lägga bort och gå vidare. Men, ärligt talat, det är svårt nog! 

Jag tror att det är därför Jesus gör bönen om att ge och få förlåtelse till en del av vår dagliga bön, precis som vi ska be om dagligt bröd. Vi får ta lite i taget, låta det ta sin tid. 

Det handlar heller inte om känslor i första hand, utan om vad vi vill. Orkar du säga: - Jag vill förlåta, ska Gud möta dig redan där. 

 

I kampen mot förbittring är bikten en bra hjälp, d.v.s. att sätta ord på, att ge saker sitt rätta namn, i förtroliga samtal. Detta är inte (inte) detsamma som det ständiga återupprepande många fastnar i, där vi söker lite avlastning hos varandra genom att få berätta och få sympati. Men tyvärr leder det bara till att vi återupprepar och återuppväcker allt ledset inom oss. Det är som att gräva fram soporna ur soprummet, släpa omkring på dem ett tag, visa upp dem för andra och bära ner dem igen. Du blir bara trött. Men bikt kan vara sophantering och ge hjälp till avslut och nystart.

 

Hur gick det för Noomi?

 

Det finns så mycket mer att säga om detta, men här väljer jag att avsluta med en annan fråga. En fråga jag måste ha svar på: Hur gick det för stackars Noomi? 

Jo, Noomi lyckas med en omorientering. Hon försöker köra bort de två vänner som älskar henne. Det är nämligen inte lätt att umgås med förbittrade människor. De prövar dig. Kan inte tro på din kärlek? Och så blir tyvärr många ensamma. 

Men Rut står kvar vid Noomis sida, och Noomi omorienterar, får hjälp av Ruts trofasthet och trygghet, och våga lyfta blicken mot något större än det egna, Rut 3:1: ”Ruts svärmor Noomi sade till henne: ’Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet så att det går bra för dig.’” 

Vägen ut ur Noomis problem blir att hjälpa någon annan.

 

Det går bra för Rut. Hon gifter sig lycklig. Och hon får barn. Och Noomi blir mormor, Rut 4:14-16: ”Då sade kvinnorna till Noomi: "Lovad är Herren, som i dag inte har lämnat dig utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! Han ska ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner." Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.” 

Hur vackert är inte det här? Det fanns en framtid för Noomi, trots allt. Hon som gett sig själv namnet Mara blev botad från förbittringen. Den store Himmelske Arbetsterapeuten gav henne ett barnbarn. Hon skötte honom och jag gissar att det betydde att hon inte hade mycket tid kvar för att tänka på sitt eget elände. I barnets leende log Gud över hennes liv. 

 

Det hade varit bra nog. Men det slutar inte där. Du måste få en vers till med dig hem, Rut 4:17: ”Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far.” 

 

Obed, som betyder tjänare, fick ett barn som hette Isai, som blev far till David, som fick en efterkommande som heter Jesus. 

Ut ur detta svåra, som bara såg hopplöst ut för Noomi, föddes vårt hopp och hela världens frälsare. 

Så kan Gud använda t.o.m. det svåraste vi går igenom för att göra Jesus synlig, i försoning och kärlek, trots allt. 

- Guds hand vilar över historien. Gud verkar genom allt, generation efter generation. Begränsade som vi är till en livstid ser så lite av vad som händer. En släktforskning är ett fantastiskt sätt att belysa Guds kontinuerliga handlande genom åren. Historiens utveckling är inte slumpmässig. Det finns ett syfte i allt. Och syftet är Guds. (Kidner)

 

Detta tänker jag är vägen. Den handlar om att våga börja be över det som gnager i själen, som lärjungar som tar ansvar för våra liv och för vår påverkan på andras liv, att be för dem som gör oss illa och att be om hjälp att förlåta, och slutligen låta Gud använda allt för att vi ska mogna och själva kunna visa andra väg in i livet igen. 

 

Och då säger Jesus, med storhet i rösten, Matt 5:45: ”Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn.”

 

 

HERREN BEVARE DIG

 

"Herren välsigne dig och bevare dig..." Så lyder de 3500 år gamla ord från Bibeln trons folk har välsignat varandra med alltsedan dess. De är underbara. Men också svåra. För även om Gud kan bevara oss sker onda saker goda människor. Hur ska man egentligen se på det här med Guds beskydd?

Ett föredrag hållet på Götabro Bibelskola, oktober 2017.

 

Ladda ner som PDF

 

HERRENS HÖGTIDER

Bibeln är en märklig bok med många bottnar. De gamla beskrivningarna a "Herrens högtider", d.v.s. Gamla Testamentets högtidskalender, visar sig bilda ett mönster, likt vägmärken som pekar fram mot något... eller Någon.

 

Ladda ner PDF här

 

I KRISTUS

Språkets minsta ord rymmer den största av hemligheter, nämligen ordet "i". Vi är "i Kristus". Kristus är "i oss". Det är inte så enkelt att förstå, men viktigt. Helt avgörande.

 

Ladda ner PDF här