Förbittras eller förbättras?

 

Föredrag från tabernaklet i Göteborg

Onsdagen den 19 september 2018

Micael Nilsson

 

Vi ska börja med en bibelberättelse. Men först behöver du en förförståelse. Du kommer att möta namnet Noomi. Det betyder ”den ljuvliga” eller ”den lyckliga”. Det andra namnet är Mara, som betyder ”den bittra”. 

 

Ruts bok, kapitel 1: ”På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.

Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land, för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne. Men när de var på väg mot Juda land sade Noomi till sina båda sonhustrur: ’Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.’ Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, och sade till henne: ’Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.’

Men Noomi svarade dem: ’Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.’

Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. Noomi sade då: ’Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.’

Men Rut svarade: ’Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.’ När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.

Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ’Är det inte Noomi?’ Men hon sade till dem: ’Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.’

Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började."

 

Några korta kommentarer

 

Först: Livet är tufft ibland. ”I världen får ni lida” säger Jesus och talar Jesus om att livet i en trasig värld är märkt av lidande, och att ”var dag har nog av sin egen plåga”. Detta är då aldrig ett uttryck för modlöshet eller tungsinne hos Jesus. Detta är en klar blick på människans villkor i den här tillvaron. Livet är tufft ibland. Och vem kan då tycka annat än att det går att förstå att det då och då blir för mycket för oss och att det då kan hända att vi förbittras? 

 

Inte bara skulle jag säga att det kan hända, utan att det kanske t.o.m. är en av de största prövningar vi möter i livet. För utan Gud vore ju allt en slags tragedi. En tragedi som får kung Salomo att utbrista i en klagosång över alltings elände i Pred 2:10-11: ”Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.

Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.”

 

Utan Gud är livet likt en grekisk tragedi… 

Minns du från din skolgång vad en grekisk tragedi är? En grekisk tragedi är en pjäs om en hjälte som drömmer om att nå storhet och ära, men som aldrig någonsin når fram. Hur han eller hon än försöker förhindras de av olika händelser och framförallt av sin egen svaga karaktär. Huvudpersonerna drömmer om något de aldrig kan nå. Utan att kunna göra något åt saken går de mot sin undergång.  

 

Man skulle kunna se dessa berättelser som ett slags inre nedärvt minne av någonting större, som när barnen leker prinsar och prinsessor, helt enkelt för att det är vad de är, d.v.s. de skapades till kungabarn, till Guds söner och döttrar och Guds egen avbild. D.v.s. människan är skapad för något stort. Men, fortsätter Bibeln, Rom 3:23: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.” (Bibel 2000) 

Vi har förlorat denna storhet. Vi har tappat bort vår skatt. Och någonstans vet vi det alla. Och glömmer våra hjärnor så minns fortfarande hjärtat. Livet måste vara mer än att bara leva och dö. Men vi gäckas. Våra försök att nå denna storhet skapar många olika religioner. Men i slutändan misslyckas de alla. För vi kan inte nå Gud. Hur skulle det gå till. Vi förhindras av livets svårigheter och vår egen svaghet. Vårt enda hopp är att Gud själv söker upp oss. 

 

På det sättet kämpar den grekiska tragedin med insikten om att vi alla söker något stort, men också med fåfängliga med detta sökande. Det blir förstås hopplöst. Men det är ju också så det blir, utan Gud. 

Utan Gud föds vi, lär oss gå, lär oss drömma, är unga och blir förälskade. Vi kanske gifter oss och får barn. Livet ligger framför. Allt är möjligt. Ligger man i kan man nästan nå vad som helst. Innan saker och ting rasar över en som ett jordskred. Man börjar bli lönnfet. Man får gråa hårstrån och påsar under ögonen. Människor man älskar försvinner. Man förlorar föräldrar. Man kanske går igenom en skilsmässa. Drömmen kraschar som en gammal dator och allt hänger sig. När man försöker starta upp igen finns det man arbetat på inte ens kvar i minnet. Man blir sjuk. Barnen flyttar ut. Man blir allt mer ensam. Och så dör man. 

Tala om grekisk tragedi! Och då, om detta är livet, är det väl inte så märkligt om kampen mot besvikelserna till slut blir övermäktig; om människan kollapsar under sin egen tyngd, och utbrister med Salomo, Pred 1:2-3: ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen?”

 

Och här är nu Noomi. Hon har förlorat mer än de flesta behöver förlora, sin man, sina två söner, och med detta sin trygghet, sin livsglädje och sitt hopp. 

 

Så kan vi förbittras, av besvikelser och elakheter, på många sätt och av många olika skäl. Det kan förstås också ske i olika grader, som något som ligger kvar som ett glödande kol eller en förlamande sorg någonstans inne i själens förrådsutrymme till den förbittring som tar över och smaksätter hela livet. 

Jag läste om en kvinna som var över 90 år gammal, men som fortfarande återberättade samma berättelse om och om igen. En berättelse om hur hennes syster inte gav henne de pangar, motsvarande några få kronor idag, hon tyckte hon hade rätt till, så att hon skulle kunna köpa sig ett par skor när hon var ung. Och även om det nu hade gått en väldigt lång tid återberättade hon allt med en ilska och en ledsenhet som fick henne att återuppleva allt om och om igen, som ett minne som gått i loop, men en och samma slutsats: - Jag kommer aldrig att glömma eller förlåta detta. 

 

Så här skriver författaren Russ Harris i boken ”När livet slår till”, en bok som utgår bl.a. från den egna erfarenheten av att livet ibland slår till, vilket i hans fall var beskedet att hans två år gamla son led av autism. Ett besked som knockade honom till marken. ”Tyvärr är dock smällen bara början. Det som kommer sedan är ännu tuffare. För efter smällen och uppvaknandet kommer glappet. Verklighetsglappet. Jag kallar det så eftersom det handlar om skillnaden mellan den faktiska verkligheten och den verklighet som vi skulle vilja leva i. Och ju större glappet är mellan det två verkligheterna, desto smärtsammare blir de känslor som uppkommer avundsjuka, svartsjuka, rädsla, besvikelse, chock, sorg, nedstämdhet, ilska, oro, indignation, fruktan, förbittring - kanske till och med hat, förtvivlan och äckel. Och medan smällen är över på ett ögonblick kan glappet finnas kvar i dagar, veckor, månader, år och ibland till och med decennier.”

”Vi kan känna oss förbittrade på andra för att de har svikit oss, behandlat oss illa, struntat i oss. ... Det stora problemet med förbittring är att den får oss att återuppleva all smärta, ilska och känsla av att ha blivit kränkta. Händelserna ligger egentligen i det förflutna, men när vi grubblar över dem i nuet återupplever vi smärtan. Vi börjar koka av ilska och missnöje, och då försvinner förstås all livsglädje.”

 

En svår sak att tala om

 

Okej, jag behöver säga något om det svåra med att hålla ett föredrag om bitterhet, och det ännu svårare med att ha ett själavårdssamtal med någon som drabbats av förbittring. Förbittring gör nämligen ont. När man närmar sig förbittringen närmar man sig en smärtpunkt. Man kan inte göra det hur som helst. Ändå måste den beröras, som när doktorn klämmer på magen och frågar om det gör ont här eller där, inte för att läkaren är elak utan för att smärtan säger något om varför du inte mår bra. Med andra ord, jag vill inte beröra dig oförsiktigt, och ändå kan det hända att något av det jag berör gör ont.

 

För det andra är det nog det vanliga att den förbittrade snarare söker sympati än lösningar. Det finns olika skäl till det, som att en gammal förbittring blivit en sköld, eller ett vapen, som kanske det lilla barnet lärde sig att hålla upp mot en elak förälder, och även om barnet alla dessa år bara skadat sig själv på detta vapen, och även om mamma eller pappa dog för länge, länge sedan vågar det inte släpa taget, för vad händer då. Säger man då någonting nödvändigt om att förlåta eller att släppa taget upplevs det ofta som att man tar förövarens pari, eller att man inte förstår den som lider, eller att man är kärlekslös… vilket inte så sällan leder till att både sköld och svärd far upp igen. Sällan är man mer maktlös än där… Man vad händer då? Vad händer om vi inte får hjälp, eller om vi inte tar emot den hjälp vi får? Låt oss tänka på det en stund.

 

Vad säger erfarenheten?

 

Förbittring är ingen ny sak. Människor tänkt mycket och länge omkring det här ämnet. Några röster ur mängden. Det är citatet använd t.ex. av anonyma alkoholister, som ser hur nödvändigt det är att bryta förbittringen för att bryta ett missbruk: ”Bitterhet är som att dricka gift och hoppas att någon annan ska dö”, eller det liknande ”Att vara bitter är som att dricka råttgift och hoppas att råttan ska dö.” 

Dessa citat igenkänner en tragisk sanning. Det är inte den du är bitter på som mår illa. Det är du. Det är du som förtärs. Det är ditt liv som blir sämre.

 

”När jag gick genom dörren mot porten som ledde ut till friheten, visste jag att om jag inte lämnade mitt hat och min förbittring bakom mig, skulle jag aldrig komma ut ur mitt fängelse.” (Nelson Mandela)

Också väldigt intressant. En del människor kommer aldrig ut ur sitt fängelse. Deras jagande efter hämnd blir en jakt på en sinnesfrid de aldrig kan nå den vägen.

 

Ett citat till: ”Att hålla sig fast vid förbittring är som att låta någon du avskyr bo hyresfritt i ditt huvud.”

Jag hörde en berättelse från tiden då Albanien blev fritt från kommunistdiktaturen. Jag hade vänner som arbetade där som missionärer tidigt. När kommunistregimen föll 1992 kom många evangelister till Albanien och hade stora möten. En och annan upptäckte då att det gamla hatet till den döde diktatorn Enver Hoxa blev en genväg till lyssnarna. Om man drev med honom skrattade folket, som aldrig fått skratta åt honom förr. Det blev en effektiv genväg… men vad ledde den till? En annan evangelist såg vad som höll på att hända. Det är farligt att stryka under människors ilska och förakt. Det går lätt inåt. Alltså predikade han, vilket förstås var en betydligt beskare medicin: - Ni måste förlåta Enver Hoxa. Varför? undrade många. Jo, för alla du inte förlåter drar du med dig genom livet. Om du vill leva ett liv fritt från Enver Hoxa så behöver du släppa taget om honom, för det spelar ingen roll om han har varit död i tio år, så länge du är förbittrade fortsätter han att förpesta ditt liv. Eller, en gång till: ”Att hålla sig fast vid förbittring är som att låta någon du avskyr bo hyresfritt i ditt huvud.” Vet du något om det?

 

Vad säger forskningen?

 

Susanna Radovic, doktor i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet, skriver i Forskning & Framsteg och tänker högt runt omkring om förbittring kan bli nästa årtiondes motsvarighet till utbrändhet.

Hon refererar då t.ex. till den tyske psykiatern Michael Linden som säger att ”Bitterhet kan utgöra ett djupt destruktivt beteendemönster och borde identifieras som en psykisk störning under namnet ’Posttraumatiskt bitterhetssyndrom’”, förkortat PTSD.  

Han säger: - Personer med PTSD är ofta rädda och ångestfyllda. De upplever att världen har behandlat dem orättvist. Bittra människor är typiskt goda människor som har arbetat hårt för något viktigt, som ett jobb eller en relation, men så händer oväntat och svårt, de blir avskedade, de blir svikna av sin partner… och fylls av en djup känsla av orättvisa. Istället för att bearbeta förlusten kan de inte komma över känslan av att ha blivit behandlade illa. De blir arga, pessimistiska hatare utan hopp, säger Dr Linden. 

 

Bitterhet byggs upp långsamt när man inte kommer över känslan att ha blivit orättvist behandlad. I stället för att försöka bearbeta förlusten blir man hatisk och uppgiven. Man ser inte att man själv och ingen annan har nyckeln till förändring. Och faktum är att man kan få betala ett högt pris, inte bara för känslomässig instabilitet och vredesutbrott – utan också för allvarliga fysiologiska förändringar som sämre immunförsvar och ämnesomsättning, sömnrubbningar och hjärtbesvär”, skriver Jennie Sandberg, i en artikel i tidningen ”Må bra” och hänvisar till boken ”Embitterment: Societal, psychological and clinical perspectives” (Bitterhet: sociala, fysiologiska och kliniska perspektiv) där internationellt framstående forskare i psykiatri visar hur långvarig bitterhet kan leda till fysisk sjukdom. Hormoner och immunförsvar påverkas, blodtrycket stiger, hjärtfrekvensen och risken för hjärtsjukdomar ökar…” ”Hur botar man då detta? Problemet är att personer som lider av bitterhetssyndrom sällan söker sig till psykiatrin för att få hjälp, eftersom de inte inser att problemet (delvis) ligger hos dem själva, menar Dr Linden. De är i stort sett obehandlingsbara eftersom de själva är övertygade om att hämnd är enda lösningen på deras problem.” (Jennie Sandberg, Må Bra, 151121)

 

Vad gör förbittringen med oss?

 

Man skulle alltså kunna säga mycket om vad förbittring gör med oss. Det gör oss enligt Michael Linden till ”arga, pessimistiska hatare utan hopp”. 

Det hotar att leda till kroppslig sjukdom på olika sätt. 

Ur ett andligt perspektiv skulle jag dessutom vilja påstå att det släcker vår frimodighet och tar vår glädje ifrån oss, så som det kommer till uttryck i liknelsen om den förbittrade sonen, d.v.s. om den förlorade sonens äldre bror. Minns du hans reaktion på faderns glädje över hans yngre broders återvändande? Jag läser, Luk 15:28-32: ”Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom! Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."

 

Hör du hur bitter han är? Han har arbetat… nej, han har slavatför sin pappa. Och inget har han fått för det. Inte ens en killing. Och nu… nu får hans lillebror som fått allt annat redan, och som slösat bort det, också detta. Det känns som att han fräser fram sina ord genom sammanbitna tänder. Hans minspel är stenhårt, hans halsmuskler spända och blicken mörk: ”när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom!” 

Han kan inte ens tala om sin bror som sin bror. ”han där… din son.” Det är pappa som måste hjälpa honom att få det rätt: ”Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen…” Inte ”han där”, objektifierandet, eller din son, avståndstagandet, utan ”din bror”.

Ser du hans problem? Hör du vad bitterheten gör med oss? Han har slavat. Han har inte fått något. Men pappa säger: - Allt jag har är ditt. D.v.s. inte en timme har jag tagit av dig. Du har inget förlorat. Allt ditt arbete har varit en investering i din egen framtid. 

Men, lyssna nu, för detta är djupt: Förbittring förblindar. Förbittringen hindrar oss från att se hur rika vi är i tron på Jesus. Det är därför Paulus ber i Ef 1:18: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga.”

 

Till allt detta gör förbittringen dig trött. Förbittrade människor är trötta. Det är så jobbigt att bära på så mycket och så många. Så här säger Job om detta i Job 10:1: ”Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.” - Jag är trött… För först blir man dödstrött. Sedan blir man livstrött.

 

Detta är vad förbittring gör med oss. Frågan är förstås också vad den gör genom oss. Hur den påverkar både oss och de vi påverkar. Jag har aldrig träffat någon som kanske varit gift med eller levt nära en förbittrad partner som själv varit lycklig och blomstrande. Förbittring är giftigt. Din förbittring kommer att påverka din omgivning, t.o.m. de du älskar mest, eller kanske mest av allt de du älskar mest, din livskamrat, dina barn, din församling… Det finns helt enkelt så många skäl till att söka hjälp. 

 

Det som binder

 

Dessutom behöver jag tänka på de här orden av Jesus, Joh 20:23: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden."

Är det så att vi skapar band, att vi binder upp varandra, genom oförsonlighet? Är det vad Jesus säger här? 

I så fall säger han ju också något om lösningen på problemet: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna.”

 

Jag läste om en kvinna som var så förbittrad, på sin mamma, eftersom mamma aldrig lyckats bekräfta henne och eftersom hennes uppväxt var så kall och kärlekslös. Så lyssnar hon på en predikan om vikten av att förlåta. Den drabbar henne. Hon förstår något nytt och viktigt. Fast det tar emot ber hon så här: - Jag förlåter min mamma och jag löser henne från hennes skuld i Jesu namn.

Sådana bönestunder är inte så underbara. De liknar mer arbetet i en förlossningssal, de är kämpiga och slitsamma, och gör ont… men de föder liv.

Det första som händer händer två dagar senare, när hennes mormor ringer upp hennes mamma, för mormor söker sinnesro. Hon måste få be sin dotter, d.v.s. den unga kvinnans kalla mamma, om förlåtelse, eftersom hon varit en hård och kärlekslös mamma. För sådant kan gå i generationer. En del människor är kärlekslösa helt enkelt för att de ingen kärlek fått. 

Men det slutar inte där. Bara några dagar senare ringer den unga kvinnans mamma upp henne. För nu är också hon där. Nu vill också be om förlåtelse för sin kärlekslöshet. Jag tycker att man ska vara försiktig med att göra teologi av erfarenheter, men kan inte låta bli att fundera över detta: Är det möjligt att förlåtelsen löste upp gamla band och att den där bönen fick en slags kedjereaktion av befrielse? 

 

Dessutom tänker jag på Stefanos, den förste i raden kristna martyrer genom historien som dör med denna bön, Apg 7: ”Herre Jesus, ta emot min ande.’ Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!’ Med de orden somnade han in.” Men till denna bön lägger också Lukas en kommentar: ”Och Saulus hade samtyckt till att han dödades”.

D.v.s. Stefanos dog, och Saul hade skuld i det. Men Stefanos dör med ett rop om nåd. Jag vet inte om det var så, men kanske… kanske löste han Saul i denna bön om nåd, så att Saul kunde gå vidare i Stefanos i sitt dödsögonblick Saul från detta band så att han blev fri att bli den Paulus som skulle komma att ge sitt liv för evangeliets segertåg över världen. O, vad jag undrar om de träffats nu, och vad de i så fall sa till varandra när de möttes.

 

Du behöver få vila från min röst nu. Låt oss vända oss till varandra i små grupper och bara berätta för varandra vad vi tänker så här långt. Är det här viktigt eller inte? Och varför? Vi tar tre minuter för ett kort samtal.

 

Vad gör man för att komma vidare?

 

Förbittring är en lömsk sak. Vi skadas av andra och får själva bära bördan. Kanske växer hämndbegäret inom oss så att vi vägrar släppa taget av det skälet. Eller kanske vet vi inte hur man gör det. Men eftersom, som det sägs ibland, bitterhet är en syra som fräter sönder sin behållareär vi själva, och kanske de som står oss nära, de stora förlorarna, och inte den jag är förbittrad på. Och i den insikten, liksom i den förbittrade broderns oförmåga att vara glad i Gud och fri i livet måste jag ta tag i min situation och förändra den. Dessutom hotar min förbittring att påverka en hel församling. Bitterhet är nämligen smittsamt, Hebr 12:15: ”Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot får växa upp och skada och smitta många.” 

 

Vilket leder till frågan ”hur”, inte sant? Hur kan man komma vidare?

Den som bläddrar i självhjälpsliteraturen kommer att finna oerhört många råd, varav de flesta är goda. Dock finns det situationer som går så djupt att självhjälp inte räcker, där den kristna tron ger något mer och något djupare, enkelt uttryck i Jesu löfte, Joh 14:14: ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.”

 

Den helige Ande är hjälparen för den som behöver mer än självhjälp. Nåd är starkare än råd. Och Gud är större än jag. Så låt oss börja där. Gud finns vid din sida. Och Gud är på din sida, Jer 29:11: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”

Gud är dessutom mäktig nog att förverkliga det han vill i ditt liv, Fil 1:6: ”Och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag.”

 

Kort sagt är inte Bibeln hjälp till självhjälp. Dess grundord är istället dessa, Rom 12:2: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas…”

”Låt er förvandlas” är ord som både visar på ditt behov och tar dig på allvar. Du är inte ett offer för omständigheter. Du är en Jesu lärjunge. Du kan förvandlas. Ditt liv kan bli annorlunda. Och när du inte längre kan kan Gud. I slutändan handlar det inte om vad du kan utan om du tillåter Gud att visa vad Gud kan.

Låt mig ge din några tankar om det. Den första handlar om ”sinnesändring”. Den andra handlar om nytt fokus. Den tredje handlar om förlåtelse.

 

Sinnesändring

 

När Bibeln talar om ånger eller omvändelse används det grekiska ordet metánoia, som betyder "sinnesändring".

Det är ett djupt ord som motsvaras av löftet i Hes 36:26: ”Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er.” 

Vi står upp. Vi bekänner vår synd. Att bekänna sin synd är lite som det mer moderna begreppet om att man ska äga sina problem, d.v.s. man ska stå upp som en mogen människa och ta ansvar för sitt liv. Man ska inte nöja sig med att förklara eller försvara sina problem. Man ska stå för dem.

Med detta är det inte sagt att din förbittring är ditt fel, men det är primärt ditt problem. Din förgripare kanske aldrig kommer att be dig om förlåtelse eller komma till insikt om vad han eller hon gjort, han eller hon kanske t.o.m. är döda sedan länge.

Vad jag säger är det här. Ska våra liv förvandlas måste vi göra upp med vår offermentalitet, resa oss upp och erkänna att vi har ett problem som vi själva måste ta ansvar för.

 

Att du tar ansvar för det betyder dock inte att du själv måste kunna lösa det. Kom ihåg Jesu enkla löfte i allt som är svårt, Joh 14:14: ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.” Men Gud kommer aldrig att köra över dig. Du måste låta Gud göra det Gud kan.

 

Om du har mött en människa som blivit översvämmad av förbittring, så att det tagit över känslo- och tankeliv, kan du förstå något om hur fantastiskt ordet ”sinnesändring” är. Det är Guds gensvar på en enkel bön, men också ett av Skaparens mästerverk: - Och han som satt på tronen sa: ”Se jag gör allting nytt”. Nej, du kanske inte kan förlåta. Men om du vill finns det hjälp att få. ”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.”

 

Här kommer vi till fokusförlyttningen

 

Många terapeuter skulle säga det samma. Du har fastnat med blicken. Och då behövs inte mycket. En kvinna var så full av hat mot en man. De var båda gamla. Men hon bar en gammal oförrätt inom sig som hon aldrig kunnat släppa. Historien är märklig, eller åtminstone detta att den tog så hårt. När de båda gick i skolan hade han varit elak. En dag hade han kastat en snöboll på henne. Och hon hade blivit så kränkt och ledsen att hon fastnat i loop i den händelsen. För det behöver faktiskt inte vara större. När någon klarat av att överleva ett koncentrationsläger utan att förbittras räcker det med en pojknäve snö för att någon annan ska fastna ett liv. 

 

Bibeln har sin egen variant av fokusförflyttning. Lyssna, Matt 5:44: ”Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Det är orimligt och omöjligt! säger vi. Hur ska jag kunna älska mina fiender? – Be för dem, svarar Jesus. 

Låt oss vara konkreta här. Kan du (du ska inte svara högt) tänka på någon människa just nu som du har svårt att förlåta, av något skäl? Tänk gärna på någon som fortfarande är i livet. Här är min fråga. Vill du förlåta? I så fall, här är min förskrivning: - Gå hem och bed för honom eller henne varje dag, så ärligt och varmt du kan, under en månads tid och se vad det gör med dig.

 

Det sista handlar om förlåtelse

 

Varför är det svårt att förlåta när man förbittras? Jo, för att det ofta uppfattas som att det är att ge den andre rätt. Att förlåta är att kapitulera, eller t.o.m. att retirera från åsikter och övertygelser. Men det är fel. Det är helt enkelt inte vad det är. Det svenska ordet förlåta ligger det grekiska ordet nära, det är välfunnet. ”För” kommer från det gamla ”fara” och det andra ledet i ordet ”låta” är vad det låter som. Ordet betyder helt enkelt att ”låta fara” eller släppa taget. 

Om du skulle se en drunknande hålla i en tung sten skulle det vara ett klokt råd: - Släpp taget. Eller, Ef 4:31: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska.”

Hör du hur det eskalerar. Bitterhet, nedtryckt ilska som fastnat i bröstet och blir häftighet och vrede, som inte går att hålla tillbaka och blir skrikande, som till slut urartar i förolämpningar och ondska? Den spiralen bör brytas tidigt!

 

Nej, förlåtelse är inte att ge förövaren rätt. Det är att lägga bort och gå vidare. Men, ärligt talat, det är svårt nog! 

Jag tror att det är därför Jesus gör bönen om att ge och få förlåtelse till en del av vår dagliga bön, precis som vi ska be om dagligt bröd. Vi får ta lite i taget, låta det ta sin tid. 

Det handlar heller inte om känslor i första hand, utan om vad vi vill. Orkar du säga: - Jag vill förlåta, ska Gud möta dig redan där. 

 

I kampen mot förbittring är bikten en bra hjälp, d.v.s. att sätta ord på, att ge saker sitt rätta namn, i förtroliga samtal. Detta är inte (inte) detsamma som det ständiga återupprepande många fastnar i, där vi söker lite avlastning hos varandra genom att få berätta och få sympati. Men tyvärr leder det bara till att vi återupprepar och återuppväcker allt ledset inom oss. Det är som att gräva fram soporna ur soprummet, släpa omkring på dem ett tag, visa upp dem för andra och bära ner dem igen. Du blir bara trött. Men bikt kan vara sophantering och ge hjälp till avslut och nystart.

 

Hur gick det för Noomi?

 

Det finns så mycket mer att säga om detta, men här väljer jag att avsluta med en annan fråga. En fråga jag måste ha svar på: Hur gick det för stackars Noomi? 

Jo, Noomi lyckas med en omorientering. Hon försöker köra bort de två vänner som älskar henne. Det är nämligen inte lätt att umgås med förbittrade människor. De prövar dig. Kan inte tro på din kärlek? Och så blir tyvärr många ensamma. 

Men Rut står kvar vid Noomis sida, och Noomi omorienterar, får hjälp av Ruts trofasthet och trygghet, och våga lyfta blicken mot något större än det egna, Rut 3:1: ”Ruts svärmor Noomi sade till henne: ’Min dotter, jag vill försöka skaffa dig trygghet så att det går bra för dig.’” 

Vägen ut ur Noomis problem blir att hjälpa någon annan.

 

Det går bra för Rut. Hon gifter sig lycklig. Och hon får barn. Och Noomi blir mormor, Rut 4:14-16: ”Då sade kvinnorna till Noomi: "Lovad är Herren, som i dag inte har lämnat dig utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! Han ska ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner." Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev den som skötte det.” 

Hur vackert är inte det här? Det fanns en framtid för Noomi, trots allt. Hon som gett sig själv namnet Mara blev botad från förbittringen. Den store Himmelske Arbetsterapeuten gav henne ett barnbarn. Hon skötte honom och jag gissar att det betydde att hon inte hade mycket tid kvar för att tänka på sitt eget elände. I barnets leende log Gud över hennes liv. 

 

Det hade varit bra nog. Men det slutar inte där. Du måste få en vers till med dig hem, Rut 4:17: ”Grannkvinnorna gav honom ett namn och sade: "Noomi har fått en son". De kallade honom Obed och han blev far till Isai, Davids far.” 

 

Obed, som betyder tjänare, fick ett barn som hette Isai, som blev far till David, som fick en efterkommande som heter Jesus. 

Ut ur detta svåra, som bara såg hopplöst ut för Noomi, föddes vårt hopp och hela världens frälsare. 

Så kan Gud använda t.o.m. det svåraste vi går igenom för att göra Jesus synlig, i försoning och kärlek, trots allt. 

- Guds hand vilar över historien. Gud verkar genom allt, generation efter generation. Begränsade som vi är till en livstid ser så lite av vad som händer. En släktforskning är ett fantastiskt sätt att belysa Guds kontinuerliga handlande genom åren. Historiens utveckling är inte slumpmässig. Det finns ett syfte i allt. Och syftet är Guds. (Kidner)

 

Detta tänker jag är vägen. Den handlar om att våga börja be över det som gnager i själen, som lärjungar som tar ansvar för våra liv och för vår påverkan på andras liv, att be för dem som gör oss illa och att be om hjälp att förlåta, och slutligen låta Gud använda allt för att vi ska mogna och själva kunna visa andra väg in i livet igen. 

 

Och då säger Jesus, med storhet i rösten, Matt 5:45: ”Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn.”

 

 

HERREN BEVARE DIG

 

"Herren välsigne dig och bevare dig..." Så lyder de 3500 år gamla ord från Bibeln trons folk har välsignat varandra med alltsedan dess. De är underbara. Men också svåra. För även om Gud kan bevara oss sker onda saker goda människor. Hur ska man egentligen se på det här med Guds beskydd?

Ett föredrag hållet på Götabro Bibelskola, oktober 2017.

 

Ladda ner som PDF

 

HERRENS HÖGTIDER

Bibeln är en märklig bok med många bottnar. De gamla beskrivningarna a "Herrens högtider", d.v.s. Gamla Testamentets högtidskalender, visar sig bilda ett mönster, likt vägmärken som pekar fram mot något... eller Någon.

 

Ladda ner PDF här

 

I KRISTUS

Språkets minsta ord rymmer den största av hemligheter, nämligen ordet "i". Vi är "i Kristus". Kristus är "i oss". Det är inte så enkelt att förstå, men viktigt. Helt avgörande.

 

Ladda ner PDF här